Chocolatefrog

"Fuck you cosmos!" och jag kan inte annat än att hålla med. Advokaten har gett upp, det finns inget mer vi kan göra. Jag kan ta tjänstledigt i tre månader, alltså till sista november, utan att sgi:n påverkas. Sen vete fåglarna vad som händer. På måndag ska jag gå upp till min chef, lägga alla korten på bordet och hoppas på det bästa. Det finns inga fler vägar. Inte ens försäkringsbolaget tror att Förnedringskassan kommer godkänna mitt sjukintyg, så varför skulle jag ens lägga trehundra spänn på att gå till läkaren? Och varför har vi läkare när det ändå är Förnedringskassan som avgör om jag är sjuk eller inte, trots att de inte gått någon läkarutbildning? Då kan vi väl lika gärna ta bort mellanhanden och avveckla sjukvården i Sverige? Sedan är det uppenbarligen också fritt fram för Volvia att se ner på mig, att fälla syrliga kommentarer i sina brev till advokaten om mig, precis som om jag vore mindre vetande på grund av min skada. Det som stod i brevet jag fick hem idag fick mig att känna mig som en prostituerad, som om han hade rätt att säga vad han vill för att de ger mig pengar. Pengar jag har rätt till för övrigt, men som det alltid ska käftas och divideras om.
Kosmos roade sig lite mer på min bekostnad idag. Varför inte liksom, det är ju ändå signifikativt på hur de senaste veckorna har sett ut. Jag hade tid hos frissan för klippning och slingor i eftermiddag. Vid lunchtid ringde frissan och frågade om de kunde flytta fram tiden en timma, det gick bra för min del. Tillbringade en trevlig eftermiddag på stan med Karin, och hittade ett par fantastiska stövlar på Bianco som jag ska fundera på ett tag. Sedan är det dags för frissan, jag säger hej då till Karin och går in. När det är min tur visar det sig att jag bara är inbokad för klippning, att tjejen jag pratade med inte har bokat in slingorna. Och eftersom det är sent på fredag eftermiddag så hinner hon inte göra det. Jag kunde få komma på måndagen och göra det, men det har inte jag tid med. Så jag blev förvisso klippt, men inget mer. Och jo, jag sparade pengar, men jag är ändå besviken. Jag hade kunnat gå och köpa stövlarna istället, men jag tappade sugen och åkte hem istället.

FAN, jag är så less på mig själv och de här inläggen. Jag vill inte vara såhär ledsen och negativ och gnällig hela tiden, men jag kan inte ta mig ur det. Jag har känt panikångesten ligga och lura idag, men jag har lyckats pressa tillbaka den, Hoppas jag kan fortsätta med det. Min familj förtjänar inte det här, att jag skall vara ständigt ledsen och irriterad. Jag vet bara inte vad jag ska göra. Jag tror jag ska göra som advokaten och bara ge upp. Det räcker nu. Det är inte värt det. Grattis "Försäkringskassan", Förskräckligkassan, Förnedringskassan, ni vinner på walk-over.

Igår var vi hemma hos kusinerna Emrik och Anna. Det var Emriks sjuårsdag och sötnosen hade varit vaken sedan halv tre på natten i väntan på att hans föräldrar skulle komma och väcka honom på morgonen med presenter. Men han var ändå i fin form och hade beställt mumsiga pannkakstårtor och andra goda kakor att bjuda på. Det var en trevlig liten sammankomst, och efter födelsedagsfikan var det dags för presentöppning. Utav oss fick han tre pussel med djur-och dinosauriemotiv samt klistermärken och en riddare till häst och en drake som riddaren kunde strida mot. Av mormor och morfar fick han kläder (med djurmotiv, det är djur som gäller för den här grabben). Han fick också en handduk med en stor svart panter på, och en stor giraff med bur och jägare. Han fick fler grejor, men han öppnade dem i en sådan hast att det var svårt att hänga med. Sedan hade kusinerna godispåsejakt. Sanna fattade inte riktigt galoppen, men jag tror hon hade roligt ändå!   Sedan satt kusinerna i sängen och åt godis. Kanske inte det bästa stället, men det var ett läge för mig att försöka få dem alla tre på bild. De är lite luriga att få plåtade tillsammans, men det blev några hyfsade bilder iallafall:   . Och så en bild på yrvädret Anna, den enda av barnen som ärvt det röda håret som både hennes mor hade i unga år, och som morfar också haft en gång i tiden. Visst är hon gudomlig?  Sanna tyckte det var väldigt kul att ränna runt med kusinernas leksaker. Hon hittade också Emriks leopardmask, men bestämde sig för att ha den som hatt istället: . Vi åkte hemåt en stund före sex, och då var födelsedagsbarnet så trött att han nog var rätt så glad att vi åkte. Vi fick några urväxta mössor med oss hem också, och Sanna är ju aldrig sen att prova en huvudbonad. . Iklädd samma mössa och ett par gymnastikskor rymde hon idag ut på uteplatsen innan hennes far fick syn på henne och beordrat henne in igen. Men jag förstår henne för hon är himla fin i den!

Idag har vi inte gjort många knop. Jag låg däckad större delen av morgonen i en mensvärk som jag inte känt på år och dag. Jag var nog tonåring sist jag hade såhär ont. Men det är första mensen sedan operationen för nästan tio veckor sedan, jag har väl samlat på mig en del. Jag inbillar mig att jag känner mig öm där de skar i livmodern, men det borde ju vara läkt nu. Nu känns det iallafall bättre och ikväll är det äntligen dags för Magnus Betnér! Jag hoppas verkligen att det blir kul ikväll, annars blir jag nog grymt besviken. Jag gillar nästan allt han gör så jag har nog haussat honom en del i tankarna. Hoppas inte han är trött efter fyra kvällar på raken här i Göteborg, det kan ju vara svårt att tända till. Sanna ska få vara hos mormor och morfar en stund, och det ser hon fram emot.
Nästa vecka är det jobb och dagis som gäller. Maken fick i fredags veta att Sanna ska få ingå i en grupp med de lite större barnen på hennes och grannavdelningens barn. De kallas för Kotten och gör lite annorlunda grejor på onsdagarna, skogsutflykter och sånt. Då är det ju bra att hon börjar gå på onsdagar nu,  hoppas bara hon trivs!
Hej så länge!

Vad jag tycker om resultatet? Nja, jag tycker nog att jag låter lite för bra, jag är nog inte sådär hyvens egentligen, även om jag strävar efter det. Och präst? Nejdutacksåmycket, det är nog så långt ifrån mitt drömyrke som jag kan komma. Men visst skulle jag önska att jag var en begåvad skribent eller psykolog. Så här blev det iallafall:

Din personlighetstyp:

Tystlåtna, idealistiska tänkare. Vill tjäna mänskligheten. Strävar efter att leva upp till sina värderingar, som tenderar att vara omfattande och väl genomtänkta. Extremt lojala. Flexibla och avslappnade så länge de inte upplever att någon av deras grundläggande värderingar hotas. Oftast begåvade skribenter. Kvicktänkta, med förmåga att se nya möjligheter. Vill förstå och hjälpa andra.

Karriärer som skulle kunna passa dig:

Skribenter, artister, personalvetare, socialarbetare, svensklärare, bildlärare, förskole- och dagispersonal, präster, psykologer, forskare, fritidspolitiker, redaktörer, studievägledare, journalister, religionslärare.

När jag lämnade Sanna på dagis idag fick jag veta att hon inte velat sova middag igår. Det förklarar gnälligheten och önskan att vara stilla och gosa hela tiden. Hon sov bra inatt, förutom att hon vaknade en gång och hade kissat i sängen. Det är ju verkligen inte hela världen, så jag lade handdukar i hennes säng och lade henne mellan mig och maken istället. Det är jätteviktigt för oss att inte skuldbelägga sådana saker, och hon kommer lära sig så småningom.
Jag satt länge med fröken idag och pratade om Sanna och dagistiderna. För det första så fick jag nu ett kvitto på att de har accepterat henne som den stillsamma person hon är och de är noga med att inte pressa henne. Det känns jätteskönt. Eftersom hennes inskolningsfröken har slutat så skall fröken Eva ta över som hennes "huvudfröken", känns också jättebra. Sedan pratade vi om hennes tider också. Jag märkte att fröknarna hade pratat mycket om det här igår och det känns väldigt tryggt för mig och de är verkligen ett stort stöd. De sa att eftersom hon har lite svårt att komma in i gruppen om hon kommer efter frukost (hon vill helst sitta själv och pussla då) så tycker de att vi ska försöka med att lämna henne till frukost varje dag istället. Då är hon redan där när majoriteten av barnen kommer och får vara med och hälsa välkommen istället och då kommer hon lättare in i gruppen. De tyckte också att hon skulle vara där fem dagar i veckan och att vi hämtar henne tidigare om vi kan istället. Vi ska testa det här i några veckor nu, så hon är inkörd på det ifall det blir så att jag kan komma upp i 100%. Det hela känns väldigt bra, jag känner att fröknarna lyssnar på Sanna och att de tar hänsyn till oss som familj.
Det blev förresten ingen fotografering, fotografen var sjuk. Men gudars så fin Sanna var i sin kjol och tröja...

Efter samtalet på dagis tog jag min vanliga stavrunda, det var härligt. Det går lite upp och ner med den nyttiga kosthållningen, men på det hela taget tickar vikten stadigt nedåt. Och det är ju rätt viktigt att det går lugnt, då är det lättare att hålla. Sex kilo har jag gått ned märkte jag när jag vägde mig imorse. Jag väger mig kanske var tionde dag, det är lagom. Fyra kilo till så ska jag köpa mina efterlängtade vinterstövlar!
När jag kom hem tog jag en lång härlig dusch. Jag har köpt hem ett favoritschampoo, Herbal Essences med passionsblomma. Tycker den luktar härligt. Men orgasmen som utlovas i reklamen uteblev. Tänk att en reklam kan vara missvisande. Jag är chockad.

Det finns egentligen ingen som känner mig så väl som min man gör. Visst händer det att jag blir irriterad på honom ibland och vice versa, men visa mig det par som inte upplever det? Men när det väl gäller, när jag är på väg mot botten så finns han där. Han tar emot mig på vägen ner och sedan hjälper han mig upp igen.
Igår hade han och Sanna mysdag när jag jobbade. Han har varit trött efter sin influensa och kanske helst skulle vilja åka hem och lägga sig efter jobbet. Men istället packar han in Sanna i bilen och åker och köper en väggljusstake som han vet att jag velat ha till sovrummet. Han köper till och med två, båda jättefina.  Han går rent av bananas och köper en underbar ljusstake till matsalsbordet också och Sanna fick en fleecefilt i leopardmönster ("Det är en tiiiger" viskade hon upphetsat till mig imorse). Men han stannade också i en blomsteraffär och köpte rosor till mig. De stod där på matsalsbordet när jag kom hem igår kväll, trött och less, och spred en så härlig doft att jag genast glömde allt. Det fanns ett litet kort också där det stod: "Älskar dig. Stefan och Sanna". Det säger allt.    Jag har verkligen tur som har honom i mitt liv.

Jag hade medarbetarsamtal med chefen idag. Det gick faktiskt jättebra, jag var rätt nervös innan. Men hon kände sig inte alls sårad över att jag vänt mig till facket, hon förstod att jag måste se om mitt eget hus. Hon sade också till mig att jag måste tuffa till mig lite, hon hade märkt att kärringen från mötet i måndags hade hackat på mig och tyckte att jag borde säga ifrån. I sanningens namn måste jag säga att jag nästan har hoppats att hon skulle säga något igen så jag fick någon att ta ut min ilska på. Ja, jag vet att det är fel och jag kommer inte att göra det, men jag har laddat upp med ett par kommentarer ifall hon ger mig några fler gliringar på nästa möte nu på måndag... (Ser ni hornen som växer ut i pannan?)
 Jag talade med kvinnan från facket igår, hon hade inte fått tag på personalkontoret än och skulle göra ett nytt försök på måndag, vilket jag tyckte var bra, för då fick jag ju chansen att prata med min chef idag.

På det hela taget känns allt lite lättare idag och jag hoppas att jag kan få sova inatt. Helgen ligger oplanerad framför oss, kanske åker vi till Liseberg imorgon och åker upp de sista biljetterna. Det beror på vädret.

Hoppas ni alla får en trevlig helg också!

Hej så länge!