Lite tankar
Jag var mobbad till och från under skoltiden. Mest var det utfrysning, men ibland rena personangrepp. Det fanns sådana som var mycket värre utsatta än vad jag var, men skolans flathet att agera gjorde att man mest teg och led. Det blev bättre i högstadiet förutom under en kort period i sjuan då jag blev retad för en helt annan händelse än de jag tidigare varit utsatt för. Den gången berättade jag det för en lärare. Han blev vansinnig och tog tag i det samma dag. Killarna som retade mig blev inkallade till samtal och kom genast och bad om ursäkt och sedan var den saken utagerad. Men till denna dag är detta den enda lärare jag sett ingripa, oavsett om det var i mobbing som min situation, eller för att gå in och bryta upp ett slagsmål. Sådana lärare är sällsynta, och vad jag förstår så är det inte bättre i skolorna nu.
Sedan finns det vuxenmobbing. Det har jag också varit utsatt för ett flertal gånger under mitt arbetsliv, dels av en manlig kollega som till slut blev omplacerad. Inte för hur han behandlade mig och flera av mina kollegor, utan av andra orsaker. Och så har vi kvinnan på mitt jobb som gärna tar chansen att racka ner på mig, det är också en form av mobbing. Och så kvinnan igår, som kanske förvisso inte har alla mackor i picknickkorgen, men det är inte en ursäkt. För ofta så ursäktas mobbare, till exempel i skolan: "Men de som mobbar mår oftast lika dåligt som den mobbade". Det må vara hänt, och det är synd om barn som mobbar, för troligtvis har de inte lärt sig bättre hemma. Men för den sakens skull skall de inte få hållas, och den som blir mobbad skall definitivt inte flyttas på. Det finns tyvärr flera exempel på det. Sedan har vi extremfallen, de där skolan inte ingriper alls, eller kör stenhårt på hela det-är-synd-om-den-som-mobbar-grejen och som sedan slutar i tragedi, såsom självmord. I de fallen tycker jag att de vuxna, de som borde ingripa, mobbar lika mycket som den ursprungliga mobbaren.
Problemet är att ursäktandet fortsätter, även i vuxen ålder. De som sett när jag blivit påhoppad brukar säga två saker; dels att jag skall tuffa till mig och dels att den här personen själv mår väldigt dåligt och att jag inte skall ta åt mig. Ibland går det rentav så långt att jag ursäkter den personen själv, jag vet ju att hon/han kanske har haft det tufft. Men det är förbaske mig ingen ursäkt! Jag mår också skit ibland, men inte fan hoppar jag på någon annan människa för det! Det är inte okej att ta ut sin ilska och frustration på en annan människa, oavsett ålder. Ett barn kanske inte vet bättre, men en vuxen ska ta mig tusan ha koll på hur man beter sig.
Från och med nu uppmanar jag alla till att sluta ursäkta personer som mobbar, barn eller vuxna. Jag uppmanar er till att stå på er, till att visa att det här inte är ett okej beteende. Man behöver inte ge igen med samma mynt, men man skall bara ställa sig upp och tala om att jag inte tänker vara boxboll för din ångest, och jag tänker inte låta dig göra det mot någon annan heller. Det tänker jag göra.
- Grynet
Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra
- Madeline Albright
Jag har faktiskt inte märkt av mobbing under vuxen ålder. Konstigt egentligen, jag som pluggat så mycket borde se sånt i skolan. Men jag minns högstadiet. Jag var med och frös ut en tjej i sjuan. Jag vågade inte säga ifrån... usch jag mår fortfarande dåligt för det. Sen när jag lärt känns alla nya lite mer tuffade jag till mig och försökte ta in tjejen i gänget. Men ändå.... fasen vad jag kan må dåligt över det ibland.
Läste en artikel om mobbing. De hade gjort en studie på 1900 barn som de följt från födsel och upp i skolan. På dagis fick lärare och föräldrar fylla i blanketter om hur deras barn verkade trivas/ om deras barn hade vänner. När de sedan kollade på de barn som kändes sig utanför i skolan så såg de att föräldrar och lärare redan uppmärksammat detta i förskolan.
det är alltså inte slumpen som gör vem som blir utanför. Men man vet ännu inte vad det är som påverkar. Kanske det är som du säger, man ska tuffa till sig. Men inte ska man väl behöva ta en roll man inte trivs i?
Jag tycker det är bra att de uppmärksammat detta, nu kan man kanske jobba med mobbingen i ett ännu tidigare stadium. Det måste vara alla föräldrars mardröm, tänk om mitt barn blir mobbad. Tänk om någon är dum mot mitt barn, jag hade blivit tokig!
Oj vad långt, nu blir jag försenad till lektionen också ;-)
Jösses vad jag skriver illa, jag får skylla på att jag hade brådis, hoppas du förstår vad jag menar i texten...
Tack för gratulationen. :)
Jag håller helt och hållet med dig och jag ska göra vad jag kan för att anta uppmaningen.
Önskar dig en fin dag.
Stora kramar!
Jaa, att jobba i kommunen är ganska tubgt ör stunden, vi vet att det ska bli förändringar inte när, hur och var alla ska bli! Jättejobbigt att inte veta! Angående mobbing måste vi föräldrar och vuxna vägleda vad som är rätt och fel, osv...
När dottern gick i sjuan, berättade hon om entjej som hade samma kläder på sig jämt, de var även för små, hon var si och hon var så...många tade henne tydligen, så jag frågade dotterna, varför hon trodde att kläderna användes jämt och att de var för små osv... Kanske berodde det på att de inte hade råd att köpa kläder? Kanske var det andra orsaker att det var så? Tyckte folk att det var tjejens fel, att hon valt att ha det så?? Alla frågor jag gav fick min dotter att tänka till, nästa dag berättade hon, att de hade börjat prata vänligt med tjejen osv...hon hade blivit jätteglad! På föräldrasamtalet senare å terminen berömde lärarna min dotter för att hon tog ett första steg och accepterade tjejen som hon var.... I 8:an hade hon dessvärre flyttat igen, det visade sig att det förekom missbruk i familjen.... Det jag vill säga är att vi måste få ungdomarna och vuxna att respektera varandra... Ha en bra dag!
