Chocolatefrog

Sedan slutet av maj gör jag en viktutmaning med maken, svågern och svärfar. Svägerskan och hennes man har också halkat med den senaste tiden. Vi är alla i mer eller mindre behov av att gå ner i vikt, och det är ju skönt att vi kan peppa och stötta varandra. Eftersom jag fortfarande ammar litegrann har jag medvetet tagit det ganska lugnt, men det hade jag antagligen gjort ändå. Den röda tråden har varit motion i vilken form man känner för, i mitt fall promenader och crosstrainer, men sedan slutet på sommaren har jag funnit en ny träningskärlek i form av zumba och go go fitness hos Wellness by Linda. Det är helt underbart! Kosten spelar givetvis också in, allt är tillåtet men i mycket måttliga mängder. Jag försöker också aktivt välja bort snabba kolhydrater, t.ex pasta, potatis och vitt bröd till förmån för grovt bröd och grönsaker. Ibland är jag jätteduktig, ibland går det mindre bra (och ibland går det inte alls). Men idag nådde jag äntligen mitt första delmål, -10 kg. I flera veckor har jag stått och stampat på -9,7 kg och även om det också är bra så har det varit retfulla tre hekto kvar att gå ner. Jag kunde inte träna på hela förra veckan, det var möten och massa annat som kom ivägen, och nu i helgen var det kalas och pepparkaksbak, så då blev det inget tränat heller. Onsdagar är den officiella invägningsdagen, men man brukar ju kolla läget när man ändå är i närheten av vågen (och eftersom den står utanför duschen så träffar man ju på den minst en gång om dagen). Måndagens och tisdagens tjuvvägningar visade ovanligt bra resultat och imorse vägde jag in mig på -1,4 kg från förra veckan. Jag sköt alltså förbi -10 kg rejält och hamnade på -11,1 kg! Heja mig! Jag är lite orolig för att det mest är förlorad muskelmassa eftersom jag inte tränat, men jag har verkligen försökt tänka på kosten fast det har varit kalas.

I fredags var lilla familjen ledig och åkte till Tjolöholms julmarknad. Det var snorkallt och blåste friskt och sen var det löjligt dyrt också, men mysigt!

Idag fyller maken 31 år. Just nu jobbar han som en gris, men har nedräkning till sin pappaledighet. Jag skulle väcka honom imorse med paket och kladdkaka, men jag var uppe halva natten med Jesper så jag hörde inte ens klockan. Grava minuspoäng på den här hustrun. Än värre blir det eftersom jag inte är hemma ikväll, jag hade lyckats boka in ett möte med samfällighetsföreningen. Orkar inte göra någon hyllning i år så vi tar förra årets som en favorit i repris.

... Jag kan en sång, som går dig på nerverna. Jag kan en sång, som går dig på nerverna...." Och så vidare.

Igår kväll satt jag och läste godnattsaga för Sanna. Vi brukar läsa en eller två vanliga böcker med bilder och så några sidor ur "Lilla huset på prärien."-serien. Igår började vi på den fjärde boken i serien, "Vid Silversjöns strand". Vid något tillfälle kom ordet trakt upp. Då öppnade Sanna sina slutna ögon och sa:

Sanna sitter och målar.

Nu får man väl ändå säga att grabben har börjat gå! Han har tagit enstaka steg och sedan slängt sig mot en ganska länge, men hela veckan som gått har han tagit fler och fler steg utan att hålla i sig, så nu bestämmer jag mig för att han kan gå! Det ser minst sagt vingligt ut och det slutar oftast med ett pladask på magen eller rumpan, men jag tror faktiskt att han har tagit så många som tio steg. Han måste ha stöd när han ställer sig upp, och håller han bara handen mot skåpsluckorna i köket eller liknande kan han gå hur långt som helst. Men han är också väldigt duktig på att gå på knäna, alltså krypa utan händer. Det ser ganska obekvämt ut, men han hojtar som attan när han gör det så han tycker väl det är kul. Blir han bara lite mer stadig så kommer jag väl få tillbringa mina sista tid av föräldraledigheten rännandes efter buspojken nummer ett!

Maken har köpt hem en ångmaskin. Han åkte ut för att köpa amaryllislökar men kom också hem med en ångmaskin. Kanske står de i samma gång, vad vet jag? "Gång 4: Amaryllislökar, ångmaskiner och grävskopor". Man vet aldrig. Nu för tiden kan man ju köpa det mesta. När jag såg den frågade jag vad som föranledde den här spontanshoppingen. Maken svarade att hans pappa hade sagt att en sån är jättebra att ha när man städar duschen och toaletten och kaklet i köket och sånt. Intressant. För även om maken är en sjutusan till städare (för att inte tala om tvättare) så har han mig veterligen aldrig städat duschen eller kaklet i köket. Toaletten har han nog städat en gång. Då ser jag två sidor av detta.

Sanna har klippt sig själv några gånger, ett klipp i luggen för det mesta. Det har resulterat i att alla saxar ligger gömda i ett skåp högt upp i köket, men med tanke på att hon är väldigt duktig av sig i nästan allt hon gör så har jag väl börjat slappna av med saxförbudet. I måndags bet det mig i rumpan, big time. Jag trodde att hon satt i datarummet och såg på film, men uppenbarligen drabbades hon av kreativ lust, alternativ ett allvarligt fall av bad hair day. Jag gick in för att fråga henne en sak och såg ett skyldigt ryck när en hand flög upp till pannan. Luggen var kort, rejält kort, men hon hade inte stannat där. Hon hade dessutom gett sig på håret på sidorna. Djupa andetag och sedan fick hon gå upp på sitt rum medan jag lugnade ner mig. Jag gick upp till henne en minut senare och vi pratade om vad hon hade gjort. "Men det bara lamlade av, mamma!" var hennes förklaring, vilket gjorde mig lite ilsken eftersom hon ljög för mig. Men jag höll mig lugn, det fanns ju inget att göra åt saken ändå. Som maken sa, det kommer ju växa ut så småningom. Han tyckte förresten att hon var rätt söt och nu när jag vant mig tycker jag att hon ser ut som när hon var lite mindre, väldigt gullig med andra ord!

Dagis var stängt måndag-tisdag den här veckan, och då det är höstlov tänkte jag att det skulle vara packat med folk överallt. Men jag ville ändå hitta på något med barnen. Så jag tänkte att vi skulle pälsa på oss och åka upp till Sisjön, en sjö som ligger ganska nära mitt föräldrahem i Mölndal. Men på måndagen regnade det och jag kände mig hängig, så vi sköt upp det till tisdagen. Dessvärre var vädret inte på vår sida då heller, men nu hade jag bestämt att vi skulle ge oss ut. Vädret var bra - tills vi satt oss i bilen och börjat åka. Då kom duggregnet. Men lite duggregn klarar vi, tänkte jag, vi har ju regnkläder på oss. Väl framme vid sjön hade det börjat blåsa och regnet tilltog, men skam den som ger sig. Jag visste att det fanns raststugor längs sjön så vi tog sikte på en sådan. Sanna blev eld och lågor när hon såg raststugan, det var ju precis som en koja! Jesper hade somnat längs promenaden, så vi fick picknicka själva.  Vädret fortsatte att vara grått  men som bekant finns det inga dåliga väder, bara dåliga kläder, och är man bara klädd för väta så gäller det ju att passa på!