Halloween!

Jag gillar Halloween. Hösten är så grå och tråkig och bara en enda lång uppförbacke mot jul. Då är det roligt med något som livar upp och vad passar väl bättre än att få bli kreativ och massakrera stora gula pumpor och kanske klä ut sig en smula?
Men eftersom jag varken får ändan ur att ordna en maskerad eller blir inbjuden till någon får man roa sig själv hemma! Jag och Sanna har pysslat hela veckan med masker, dräkter och pumpor, det har varit jättemysigt. Vi bestämde att vi skulle vara katter, Sanna ville vara Marie, flickkattungen i Aristocats och jag ville vara en glammig svart katt.  Jesper har velat vara delaktig, men det tar liksom bort hela poängen när han försöker pussla tillbaka de bitar av pumpan som vi just skurit bort. Jag skyller detta beteende på klosslådorna.
Sanna har varit med i hela processen med pumporna. Vi började med att googla bilder, så hon skulle förstå vad det handlade om. Sen fick hon rita en bild på hur hon ville att det skulle se ut, efter det målade hon på själva pumpan och sen skar vi gemensamt ut den (fast det var mamma som styrde).  Härom dagen när Sanna var på dagis gjorde jag en pumpa alldeles själv, den är åt det lite mer brutala hållet...  Men sen hade vi så roligt så vi fick köpa en pumpa till som Sanna designade.  (Om några år, när barnen är stora och förhoppningsvis har fått min makabra humor tänker jag göra en pumpa åt det här hållet: )
Så idag var det äntligen dags att bli katter. Man orkar förvisso inte ha masken på sig långa stunder i taget, men svans har jag haft hela dagen (utom när jag dansade zumba)! 
Jag måste bara berätta om en slags komplimang jag fick idag. Jag är med i något som kallas Fotosöndag. Det går ut på att varje vecka har ett tema, och på söndagen publicerar man en eller två bilder på temat i gruppen. Jag har bara varit med en månad och jag tar ju bara bilder med min lilla digitalkamera, eller mobilen i ett fall. Många andra som är med har proffsiga kameror och kan behandla bilderna i olika program. Men jag tutar och kör bara för att det är roligt. Den här veckans tema var värme och eftersom jag inte hade kollat temat förrän idag så fick det bli lite spontanfotografering. En av bilderna tog jag på ett värmeljus inuti en av pumporna, och här är en kommentar som jag fick: Underbart hur ljusets fot liksom växer upp ur botten. Riktigt snyggt och läckert. En underbar orange färgskala. Härlig krispig struktur i glaset. Snygg form. Bra komposition.
Nu tänkte jag ju inte så långt när jag tog bilden, men det är en av de sakerna som är så häftigt med konst i alla dess former, man kan tolka det hur mycket eller lite man vill. Smickrad är jag iallafall! Och här är bilden för den som är nyfiken:
Godnatt och se upp för spöken!

Bu!

20101031173 (MMS)

Bu!


Med livet som insats

20101029171 (MMS)

Med livet som insats


It's that time of year

Japp. Vädret skiftar snabbare än Blondinbella och gänget skiftar outfits. Det är kallt, det är rått, det haglar, solen skiner, det regnar, det är kallt, det regnar... Och min nacke pajar. Lika säkert som amen i kyrkan.
Det har varit en långsam stegring de senaste två veckorna, så jag har fått damma av värktabletterna, plugga in värmedynan och lämnar aldrig huset utan en sjal eller två. Good times.
Sanna och jag laddar dock friskt inför Halloween, så det dyker väl upp bilder på våra hyss så småningom.
Over and out.

Godnatt mina pojkar

20101025159 (MMS)

Godnatt mina pojkar


Stor kille kan sitta själv och dricka sin ...

20101024158 (MMS)

Stor kille kan sitta själv och dricka sin välling


Krokofanter är det basta lördagsgodiset!

20101023156 (MMS)

Krokofanter är det basta lördagsgodiset!


Gott med varm mjölk en kall morgon

20101021137 (MMS)

Gott med varm mjölk en kall morgon


Varmt och gott

20101021135 (MMS)

Varmt och gott


Hagel...

20101021133 (MMS)

Hagel...


Spänd väntan på att mormor och morfar ska ...

20101020132 (MMS)

Spänd väntan på att mormor och morfar ska anlända från Madeira


Här ska handlas!

20101019126 (MMS)

Här ska handlas!


Intervju med en konstnär

Jag hade nyligen förmånen att träffa den nya, intressanta konstnären Olsson.
Han tar emot i sitt anspråkslösa radhus i utkanten av en större stad i Sverige.
-Jag är egentligen en rätt privat person, säger Olsson. Jag trivs bäst när jag får äta och sova och skapa. Den senaste tiden har jag utgått från mig själv i min konst. Det är mycket intressant.
Olsson visar mig sina senaste abstrakta alster.
-Jag kallar dem "Grönt på blekt", berättar Olsson. Jag har använt pigmentmättad tusch som inte går att tvätta bort. Då får man verkligen följa verkets utveckling över ganska lång tid. Så småningom kommer det att försvinna, men då skapar jag bara något nytt. Min konst ska upplevas i nuet, inte stängas in i ett rum och sparas.
När jag frågar Olsson om han testar några andra tekniker svarar Olsson: -Tja, jag har ju testat tusch på parkett en del, men städerskan här hemma förstår sig inte på stor konst och råkade tvätta bort det. Men så småningom kommer jag nog testa tusch på strukturtapet också, det blir nog svårare att skrubba bort. Men för tillfället verkar jag ha förlagt mina pennor, så det får bli ett senare projekt.
Här visar Olsson att intervjun är slut, det är dags för hans eftermiddagslur. Jag tackar för intervjun och säger adjö för den här gången.

Av alla dumma grejer...

...man kan se på tv en lördagskväll, så måste väl ändå det här vara det dummaste?

Jag försökte hitta ett klipp från presentationen. Killen utan skägg står och flinar, med tandskyddet fullt synligt och gungar fram och tillbaka med armarna som en annan gorilla. Killen med skägg ska vi inte heller snacka om, annat än att han behöver en barberare. Sen rantar de runt i ringen, oj förlåt, oktagonen, och pucklar på varandra. Jag är inget fan av någon sport där man slåss, men det här måste vara en av de dummaste. Jag har alltså bara sett en och en halv minut av matchen, och är redan så irriterad att jag kände mig tvungen att blogga om det. Jag vet faktiskt inte vilket som är värst - att "sporten" existerar eller att jag överhuvudtaget bryr mig om den. Jag tror det är dags att stänga av tv:n och krypa till kojs! Godnatt!

Skördetid i lilla familjen! Ett helt äpple...

20101014119 (MMS)

Skördetid i lilla familjen! Ett helt äpple fick vi på trädet i år...


Good intentions

I flera dagar har jag gått och ruvat på ett inlägg som faktiskt drar åt det politiska hållet. Det gör jag ju i princip aldrig, för jag vill inte gå och bli osams med någon och politik är ju ett sådant ämne som man faktiskt kan bli osams med den bästa av vänner om. Men nu har jag lite svårt att hålla klaffen även om ämnet kanske är uttjatat och ingen av mina åsikter kommer vara unik på något sätt.
Men idag har jag mensvärk från helvetet och en klåfingrig ettåring i knäet, så det blir inget med åsiktsbloggandet idag. Så nu kan vi förhoppningsvis vara sams ett par dagar till. Hej så länge!


(Vi kan väl låtsas att jag ligger såhär och vilar mig idag, med gyllene hår svallande ner över axlarna och ett vackert draperat sidentäck över min ömma mage?)

Jo serru. Sover man inte på natten får man...

20101013113 (MMS)

Jo serru. Sover man inte på natten får man ta igen det med råge på dagen!


Klok storasyster

Sanna och jag sitter i soffan och ser på när Jesper bökar runt på golvet med en leksaksbil.
Jag: Han är rätt fin ändå, vår lillebror. Tycker du inte det?
Sanna: Nej, han är mer än fin. Han är underbar!
Den flickan alltså...

På bio med Linnéa, Sanna och Jesper (och L...

20101011110 (MMS)

På bio med Linnéa, Sanna och Jesper (och Linnéas mamma förstås)


Man blir trött av att gå på Liseberg...

20101010108 (MMS)

Man blir trött av att gå på Liseberg...


Det må vara nio grader varmt, men glass ka...

20101010106 (MMS)

Det må vara nio grader varmt, men glass kan man äta om det så är i en snödriva...


Den längsta kvarten i mitt liv

Sanna brukar få gå ut och leka själv i vårt område. Det är kanske tjugo meter till lekplatsen och hon har alltid haft bra koll på hur långt hon får gå och att hon ska akta sig för bilar. Men det är inte alltför länge sedan som hon har börjat leka med andra barn i området, och knappt två veckor gammalt att hon själv går hem till dem och ringer på för att fråga om de ska leka. Men hon har aldrig gått in till någon utan att hon har frågat om lov innan, och de två barn hon leker med har jag telefonnumret hem till eftersom jag ringer dem ifall deras barn är hemma hos oss.

Idag gick Sanna ut en stund före middagen för att leka lite och när maten var klar gick jag ut för att hämta henne. Lekplatsen var helt öde. Jag gick ett varv och ropade på henne, och sen gick jag hem igen för att kolla så hon inte hade slunkit in och vi hade missat det. Jag ropade hemma, men inget svar. Då gick jag hem till de två barnen hon brukar leka med, men ingen Sanna. Jag sprang hem en gång till för att kolla så hon inte hade kommit hem och för att hämta mobilen så maken kunde ringa mig om hon kom. Sen sprang jag ner till den nedre lekplatsen i området för att leta efter henne, men ingen Sanna. Jag frågade en mamma med ett litet barn om hon hade sett till henne, men inte. Lätt panik började infinna sig. Jag såg några större barn och föräldrar som stod och pratade utanför ett hus. Eller pratade och pratade, de vuxna grälade för pojkarna hade bråkat, men det sket jag högaktningsfullt i och frågade om någon hade sett Sanna. De vuxna struntade i mig, men barnen visste vem hon var och sa att de inte hade sett henne. Då såg jag att ett av barnen var en flicka som bor nära oss och som har en lillebror i Sannas ålder. De har lekt någon gång, men inte hemma hos varandra, så jag frågade om hennes husnummer, fick det och galopperade uppåt igen. När jag väl nådde upp till deras husrad var tårarna inte långt borta och jag hade glömt husnumret, men som tur var kom flickan strax bakom mig och visade vägen. Och därinne var hon. Mamman sa att Sanna hade sagt att hon hade fått lov att vara hos dem och jag har gjort samma misstag själv att lita på barnen istället för att kolla med föräldrarna. Jag kunde förvisso inte hålla tillbaka tårarna, men jag lyckades behärska mig såpass mycket att jag inte skrämde Sanna när hon skuldmedveten kom ner för trappan.
Sen blev hon ledsen på vägen hem när jag förklarade hur orolig jag hade varit och att hon aldrig fick gå hem till någon utan att fråga mig eller pappa om lov, men då kramades vi en lång stund och så bar jag hem henne. I hallen mötte jag maken som nu börjat bli redigt orolig han med, han stod och klädde på sig och Jesper. Maten stod kall på bordet, men vem brydde sig om det? Vi satte oss och försökte äta, även om jag blev tårögd igen med jämna mellanrum och hade ganska svårt att få i mig något.
Hela kvällen har jag känt mig som om jag precis återhämtat mig från influensa, svag och darrig och med rejäl spänningshuvudvärk. Men nu har jag fått skriva av mig så nu tänker jag gå och lägga mig. Och inte släppa ut Sanna förrän hon är 32. Godnatt!
Min lilla Pinocchio...

Jag ingår i en grupp som provar bacon

20101008103 (MMS)

Jag ingår i en grupp som provar bacon


Mer höst!

20101005093 (MMS)

Mer höst!


Kostnär i vardande

20101007100 (MMS)

Kostnär i vardande


Såhär kan man visst också ta sig ner för t...

20101007099 (MMS)

Såhär kan man visst också ta sig ner för trappan...


Spontan lässtund

20101006096 (MMS)

Spontan lässtund


Höst i dess vackraste form

20101005091 (MMS)

Höst i dess vackraste form


Välklädd i mysig dress från Theo mini

20101004087 (MMS)

Välklädd i mysig dress från Theo mini


Tomattjuven Olsson

20101003085 (MMS)

Tomattjuven Olsson


Man tager vad man haver...

...säger fru Olsson och serverar pastasallad ur woken.
Wokpastasalladen serverades på internetgruppens gemensamma ettårskalas. Vi var i runda slängar ett tjugotal föräldrar med ettåringar och ett gäng storasyskon. Vi hade knytkalas och alla hade med sig ett paket för en viss summa och fick ett annat med sig hem. Vi gav bort en påse med sandleksaker och fick tillbaka en liten vagn med klossar. Hela kalaset fortgick utan några större fadäser och det var redigt trötta ungar som åkte hem på eftermiddagen. Ett mycket lyckat kalas med andra ord!
Här sitter alla ettåringarna på parad, redo att bli sjungna för. Och i väntan på tårtan förstås.

Finfin fredag!

Jag har varit lite less på mina älskade ungar den här veckan. I förra veckan kom Jesper på att mammammammammmaaaa tydligen kunde förkortas till MAMMAAA! och att jag svarade på det kommandot. Så den här veckan har han krupit efter mig och snyftat MAHAMMAAAA! så fort jag inte varit i golvhöjd och lekt med honom eller burit på honom. Lite lätt frustrerande efter ett tag dock, även om jag är väldigt stolt över språkutvecklingen. Sanna sa nämligen pappa flera månader före hon sa mamma, så jag tyckte att det var min tur den här gången. Ibland ångrar jag det. Men bara ibland.
Onsdagen var särskilt frustrerande då det var min tur att ha styrelsemötet för samfälligheten på torsdagen och då ska man ha middag och efterrätt samt att man gärna vill ha det lite städat när grannarna kommer hem. Men Jesper var icke samarbetsvillig när hans mor ville plocka och fixa. Därför var desperationen passerad redan vid lunchtid på onsdagen och ersattes av kvinna på gränsen till nervsammanbrott ju längre eftermiddagen led. Underbare maken kom dock hem redan halv fyra, packade in barnen i bilen och satte sig i säkerhet hos farmor och farfar i Torslanda. Operation Panikstädning inleddes en minut senare och jag var bara lätt anfådd när styrelsen började droppa in från tio i sju. Så hemmet var städat och maten var god och mötet blev bra, men efteråt kände jag mig som en blöt vante i en dragkamp mellan två hundar.
Så idag flydde jag fältet för att ladda batterierna under några härliga hösttimmar med Karin och Paula. Åh, det var en fantastisk eftermiddag! Vi inledde med lunch på Pizza Hut, tyvärr utan True Blood eftersom den var slut. Sen blev det titta och prova och tänka och bränna pengar i diverse affärer, en islatte och skönt pladder om allt och inget. Dagen avslutades med en stunds fika på Vanilj och sen bussen hem till barn som jag faktiskt börjat längta efter igen och en man som hade middagen på bordet. Resten av kvällen kände jag mig lugn som en Buddha och njöt av att vara mamma och fru igen utan en känsla av panik under ytan.

På söndag blir det gemensamt ettårskalas med alla barnen i föräldragruppen, det ska också bli kul! Vi ska ha knytkalas och jag ska ta med pastasallad. Jag är lite nervös eftersom jag aldrig gjort det i offentliga sammanhang, men det ska nog blir ätbart. Hoppas jag.
Nu sover barnen sött i sina sängar och maken har för andra kvällen i rad däckat i soffan. Tro sjutton det, han vaknade fem imorse och frostade av frysen. Sen åkte han och storhandlade och hade barnen medan jag roade mig i stan. Äh, lika bra han vänjer sig, snart är det hans tur att vara föräldraledig! Som han längtar! Jag längtar inte lika mycket även om jag har haft en gnällig vecka, men ett par månader jag kvar innan livet utanför börjar igen. På gott och ont.
Förra fredagen var jag och maken på Cabaret Lorensberg med makens jobb. Det var trevligt, och när showen var slut hängde vi kvar på nattklubben ett tag. Det är samma klubb som jag brukade gå till innan jag träffade maken, och oj vad gammal jag kände mig! Jag tyckte musiken var för hög och inte särskilt bra, och alla var alldeles för unga! Inte en chans att majoriteten var över arton. Det var bara käppen som fattades liksom.
Maken brukar skoja om det. Jag har tydligen börjat kläcka ur mig en och annan kommentar, som t.ex "Så svårt är det väl inte att plocka upp efter sig!", när vi ska äta någonstans och det står fullt av kartonger och gamla matrester överallt. Äh, jag omfamnar min ålder! Jag är precis där jag tänkt att jag ska vara vid det här laget, hus och barn och katt. Livet är faktiskt rätt underbart ändå. Godnatt!
Ps. Återigen funkar det inte att dela upp texten. Blogg.se är rätt kass emellanåt... Men vi får helt enkelt låtsas att bloggen är fredagsblingad.

RSS 2.0