Chocolatefrog

Jag hade nyligen förmånen att träffa den nya, intressanta konstnären Olsson.

Jag försökte hitta ett klipp från presentationen. Killen utan skägg står och flinar, med tandskyddet fullt synligt och gungar fram och tillbaka med armarna som en annan gorilla. Killen med skägg ska vi inte heller snacka om, annat än att han behöver en barberare. Sen rantar de runt i ringen, oj förlåt, oktagonen, och pucklar på varandra. Jag är inget fan av någon sport där man slåss, men det här måste vara en av de dummaste. Jag har alltså bara sett en och en halv minut av matchen, och är redan så irriterad att jag kände mig tvungen att blogga om det. Jag vet faktiskt inte vilket som är värst - att "sporten" existerar eller att jag överhuvudtaget bryr mig om den. Jag tror det är dags att stänga av tv:n och krypa till kojs! Godnatt!

Idag gick Sanna ut en stund före middagen för att leka lite och när maten var klar gick jag ut för att hämta henne. Lekplatsen var helt öde. Jag gick ett varv och ropade på henne, och sen gick jag hem igen för att kolla så hon inte hade slunkit in och vi hade missat det. Jag ropade hemma, men inget svar. Då gick jag hem till de två barnen hon brukar leka med, men ingen Sanna. Jag sprang hem en gång till för att kolla så hon inte hade kommit hem och för att hämta mobilen så maken kunde ringa mig om hon kom. Sen sprang jag ner till den nedre lekplatsen i området för att leta efter henne, men ingen Sanna. Jag frågade en mamma med ett litet barn om hon hade sett till henne, men inte. Lätt panik började infinna sig. Jag såg några större barn och föräldrar som stod och pratade utanför ett hus. Eller pratade och pratade, de vuxna grälade för pojkarna hade bråkat, men det sket jag högaktningsfullt i och frågade om någon hade sett Sanna. De vuxna struntade i mig, men barnen visste vem hon var och sa att de inte hade sett henne. Då såg jag att ett av barnen var en flicka som bor nära oss och som har en lillebror i Sannas ålder. De har lekt någon gång, men inte hemma hos varandra, så jag frågade om hennes husnummer, fick det och galopperade uppåt igen. När jag väl nådde upp till deras husrad var tårarna inte långt borta och jag hade glömt husnumret, men som tur var kom flickan strax bakom mig och visade vägen. Och därinne var hon. Mamman sa att Sanna hade sagt att hon hade fått lov att vara hos dem och jag har gjort samma misstag själv att lita på barnen istället för att kolla med föräldrarna. Jag kunde förvisso inte hålla tillbaka tårarna, men jag lyckades behärska mig såpass mycket att jag inte skrämde Sanna när hon skuldmedveten kom ner för trappan.

Sen blev hon ledsen på vägen hem när jag förklarade hur orolig jag hade varit och att hon aldrig fick gå hem till någon utan att fråga mig eller pappa om lov, men då kramades vi en lång stund och så bar jag hem henne. I hallen mötte jag maken som nu börjat bli redigt orolig han med, han stod och klädde på sig och Jesper. Maten stod kall på bordet, men vem brydde sig om det? Vi satte oss och försökte äta, även om jag blev tårögd igen med jämna mellanrum och hade ganska svårt att få i mig något.

Hela kvällen har jag känt mig som om jag precis återhämtat mig från influensa, svag och darrig och med rejäl spänningshuvudvärk. Men nu har jag fått skriva av mig så nu tänker jag gå och lägga mig. Och inte släppa ut Sanna förrän hon är 32. Godnatt!