Sannatankar

Vare sig man är barn eller vuxen har man perioder då man tänker på livet och döden. Jag minns att jag i femtonårsåldern, då min morfar och farmor gick bort samma år, hade en del dödsångest och tankar kring det. Jag är inte religiös, tror inte på någon gud eller himmel. Jag är inte säker på att jag heller tror på reinkarnation, även om jag på något plan helst inte vill tro att man bara försvinner. Det vet jag ju på sätt och vis att man inte gör, delar av en själv går att hitta på många ställen. Jag har till exempel likadana knän som min morbror, jag är pysslig som min farmor och enligt min gammelfarbror har jag likheter med min mormor, men henne minns jag inte så jag får helt enkelt lita på det. På samma sätt har Sanna samma minspel som sin farfar och Jesper har min mammas händer.
Men då, när jag var femton, läste jag böcker av Brian L. Weiss. De handlar om hur han som psykiater behandlar folks ångest med hypnos och genom en slump upptäcker att man lever flera liv. Man återföds alltid tillsammans med andra i ens närhet, till exempel kan den som är din pappa i det här livet vara din syster i nästa. Brian L. Weiss hävdar givetvis att allt är sant, och vissa saker är det ju, som det faktum att han är praktiserande psykiater. Resten kan man bara spekulera i. Men just då var de böckerna en stor tröst för mig och jag har kvar dem, även om jag inte läst dem på många år. Jag har inte heller pratat särskilt mycket med Sanna om döden, det har inte varit aktuellt, annat än att vi inte hymlar med det eller gör omskrivningar av det. Förr eller senare är det något vi kommer behöva ta tag i.
Men så till det jag skulle skriva om. Igår när Sanna och jag låg i hennes säng och skulle läsa godnattsaga låg hon och pladdrade om allt möjligt. Och så sa hon:
- Mamma, vet du inte vad jag gjorde innan jag hamnade i din mage?
- Nej, sa jag, vad gjorde du då?
- Då var jag i Afrika och gick omkring, och så plötsligt poff! så låg jag i din mage och sen fick du och pappa mig.
- Ja, det var ju himla bra att du kom till oss, sa jag.
- Mm, jag gillar ju vinter, och i Afrika hade vi ingen vinter.
Sen ville hon läsa bok och vi pratade inte mer om det. Egentligen tror jag att hon hört någon prata om Afrika och att hon fabulerat vidare runt det, men lite läskigt var det allt...

Kommentarer
Postat av: Camilla Hulthe

Vi läste bröderna lejonhjärta för barnen förra våren. Och det var en enorm tröst när mormor sedan gick bort på sommaren. Då sa barnen. Hejdå vi ses i Nangiala.

2011-02-25 @ 22:58:47
Postat av: Lisa

Vad häftigt! Oavsett om man tror på det eller inte. Så fort Björn kan prata måste jag fråga honom var han var innan han hamnade i min mage :)

2011-02-27 @ 09:59:12
URL: http://www.avanai.se
Postat av: Jenny och B

Jag frågade B om han hade pratat med Sanna om Afrika på kalaset, men det sa han att han inte gjort, så vi är oskyldiga, om du hade hoppats på det!

Kram J.

2011-03-02 @ 00:57:50
URL: http://jenny-online.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0