Chocolatefrog

Onsdagen var särskilt frustrerande då det var min tur att ha styrelsemötet för samfälligheten på torsdagen och då ska man ha middag och efterrätt samt att man gärna vill ha det lite städat när grannarna kommer hem. Men Jesper var icke samarbetsvillig när hans mor ville plocka och fixa. Därför var desperationen passerad redan vid lunchtid på onsdagen och ersattes av kvinna på gränsen till nervsammanbrott ju längre eftermiddagen led. Underbare maken kom dock hem redan halv fyra, packade in barnen i bilen och satte sig i säkerhet hos farmor och farfar i Torslanda. Operation Panikstädning inleddes en minut senare och jag var bara lätt anfådd när styrelsen började droppa in från tio i sju. Så hemmet var städat och maten var god och mötet blev bra, men efteråt kände jag mig som en blöt vante i en dragkamp mellan två hundar.

Så idag flydde jag fältet för att ladda batterierna under några härliga hösttimmar med Karin och Paula. Åh, det var en fantastisk eftermiddag! Vi inledde med lunch på Pizza Hut, tyvärr utan True Blood eftersom den var slut. Sen blev det titta och prova och tänka och bränna pengar i diverse affärer, en islatte och skönt pladder om allt och inget. Dagen avslutades med en stunds fika på Vanilj och sen bussen hem till barn som jag faktiskt börjat längta efter igen och en man som hade middagen på bordet. Resten av kvällen kände jag mig lugn som en Buddha och njöt av att vara mamma och fru igen utan en känsla av panik under ytan.

På söndag blir det gemensamt ettårskalas med alla barnen i föräldragruppen, det ska också bli kul! Vi ska ha knytkalas och jag ska ta med pastasallad. Jag är lite nervös eftersom jag aldrig gjort det i offentliga sammanhang, men det ska nog blir ätbart. Hoppas jag.

Nu sover barnen sött i sina sängar och maken har för andra kvällen i rad däckat i soffan. Tro sjutton det, han vaknade fem imorse och frostade av frysen. Sen åkte han och storhandlade och hade barnen medan jag roade mig i stan. Äh, lika bra han vänjer sig, snart är det hans tur att vara föräldraledig! Som han längtar! Jag längtar inte lika mycket även om jag har haft en gnällig vecka, men ett par månader jag kvar innan livet utanför börjar igen. På gott och ont.

Förra fredagen var jag och maken på Cabaret Lorensberg med makens jobb. Det var trevligt, och när showen var slut hängde vi kvar på nattklubben ett tag. Det är samma klubb som jag brukade gå till innan jag träffade maken, och oj vad gammal jag kände mig! Jag tyckte musiken var för hög och inte särskilt bra, och alla var alldeles för unga! Inte en chans att majoriteten var över arton. Det var bara käppen som fattades liksom.

Maken brukar skoja om det. Jag har tydligen börjat kläcka ur mig en och annan kommentar, som t.ex "Så svårt är det väl inte att plocka upp efter sig!", när vi ska äta någonstans och det står fullt av kartonger och gamla matrester överallt. Äh, jag omfamnar min ålder! Jag är precis där jag tänkt att jag ska vara vid det här laget, hus och barn och katt. Livet är faktiskt rätt underbart ändå. Godnatt!

Ps. Återigen funkar det inte att dela upp texten. Blogg.se är rätt kass emellanåt... Men vi får helt enkelt låtsas att bloggen är fredagsblingad.