Chocolatefrog

Jag har en brevvän sen många år tillbaka. Hon bor i Grekland och vi har skrivit till varandra sen vi var tio-tolv år. Vi har följts åt genom livet, ibland ofta, ibland lite mer sällan. Hon har en dotter som är lite äldre än Sanna. Strax efter hon och hennes gift sig och hon var nygravid blev hennes man sjuk och gick till läkaren. Han hade skelettcancer och läkarna sa att han bara hade någon månad kvar att leva. Men han ville se sitt barn och höll ut sju månader. Han dog när deras dotter var två veckor gammal.
Ibland när jag tjurar och tycker att livet är allmänt jobbigt så tänker jag på henne. Hennes ton är alltid positiv i breven och hon är så stolt över sin dotter. När hennes man dog flyttade hon hem till sin mamma och lillasyster och de hjälper henne att ta hand om Ioanna så hon kan arbeta. Vi pratar ofta om att träffas någon gång, det vore rätt häftigt om det gick!

Igår var jag på mammafika. Jag älskar att vara mammaledig och vara med mina barn, men man blir rätt isolerad. Därför är jag så tacksam att jag har min mammagrupp. Det var likadant när jag var hemma med Sanna, jag hade nog blivit galen annars! Men tjejerna i gruppen är inte bara några jag fikar med ibland, några av dem står mig närmare än så. Jag tycker om dem alla, men man blir alltid lite närmare några. Jag är så tacksam att jag har dem, inte bara att fika med, utan vi har också vårt forum där vi skriver till varandra, nästan dagligen, och ger varandra råd och stöd. Jag tror att grupper som dessa är den nya typen av familjer. Förr bodde man nära varandra, man hade ofta sin familj inom samma område och ens mamma var kanske hemma. Man umgicks närmare, hjälpte varandra med barnen, hade fler syskon med barn i samma ålder... Som det är nu så flyttar man längre ifrån sina familjer, de flesta arbetar och man har inte samma gemenskap i närområdet. Så för att sammanfatta: Jag älskar mina mammor, både de nya och de "gamla"!

Lilla familjen har långhelg tillsammans, men det är inte alls fråga om någon "sköna maj" ute, så vi ugglar inomhus. Idag har vi storstädat, mycket välbehövligt. Jag gav källarplanet en riktig överhalning och maken städade mellanplanet, passade barnen och lagade middag. Imorgon skall han iväg med sin bror och svåger och spela golf hela dagen så jag och barnen får leka själva och kanske ta en tur ut och hälsa på mina föräldrar på eftermiddagen.
Jesper är så nära, så nära att börja krypa, men han kommer inte över det där benet som lägger sig ivägen för honom. Men han hasar runt på rumpan och försöker dra sig upp mot olika saker. Han krånglar lite med maten, men han har ju att ta av så jag är inte särskilt orolig. Det är bara lite störande ibland, särskilt när jag vet att han borde vara hungrig. Nu i veckan fick han smak för clementiner, så om han är i sin gåstol och ser att man skalar en clementin så kommer han med en väldig fart!
Sanna har så mycket hyss för sig, men allt är godmodigt och sånt kan man inte bli arg för. Men ibland blir hon som en trulig tonåring och då har vi inte mycket tålamod med henne tyvärr. För tillfället vill hon gosa väldigt mycket så det är bara att passa på och njuta så länge som hon vill krypa upp i knäet och viskar: "Mamma... Jag älskar dig så mycket så jag inte kan berätta hur mycket!" Då smälter man ner till en liten mjuk lerklump som hon kan forma som hon vill...

Nu är det läggdags för längesedan, för imorgon blir det nog inte mycket av den varan! Godnatt!