Chocolatefrog

De flesta som träffar Sanna skulle framförallt beteckna henne som blyg, det är nog det drag som är mest framträdande hos henne. Jag tycker inte att det är ett dåligt drag, tvärtom. Det känns rätt skönt att veta att risken för att hon skulle följa med en främling som erbjuder henne en leksak eller godis är ganska liten. På dagis är det oftast hennes blyghet som nämns, att hon sitter med på samlingen men aldrig sjunger, att hon är väldigt reserverad när det är inskolning och andra vuxna där eller när det finns vikarier som hon inte känner. Hennes mor- och farföräldrar nämner det också en del, liksom andra personer i vår närhet. Om hon bara kommer förbi den där första blygheten är hon väldigt pigg och glad, men man får ofta ge henne en halvtimme eller mer för att det ska släppa. Men det är ju sant som det är sagt, att första intrycket är det som stannar kvar, och därför har Sanna etiketten blyg. Maken och jag var också väldigt blyga som barn, och i vissa situationer är vi det fortfarande. Jag avskyr att gå på jobbmöten där jag inte känner någon, det känns som att vara tillbaka i skolan igen. Maken kan vara rätt så tyst i nya sällskap medan jag överpladdrar för att dölja blygheten. Så det är väl inte så konstigt att Sanna också är blyg. Både maken och jag tycker att det inte är något konstigt med hennes blyghet, vi älskar henne precis som hon är (givetvis) och försöker undvika att pusha henne in i situationer, men det händer faktiskt att jag urskuldar henne, vilket gör mig irriterad på mig själv. Visst kan det vara frustrerande att hon kan bli skräckslagen för morfar och farfar fast hon känner dem så väl, men det är ju bara att acceptera henne som hon är. Men alla gör inte det och det gör mig ledsen. På dagis försökte de i början att tvinga henne att "tuffa" till sig och på luciadagen bland annat så var det mitt fel att hon var ledsen och stressad över att allting var fel. Det var många föräldrar där på en gång, en annan avdelning med stora barn kom in och sjöng, jag gick med in istället för att lämna... När hon storgrät när jag väl skulle gå så var det enligt personalen för att hon var så blyg och för att jag fortfarande ammade. Att det sedan var flera andra barn som var ledsna var tydligen inte för att de var blyga, Efter ett par månader började de dock acceptera henne för den hon är och slutade försöka tvinga henne att leka när hon hellre ville sitta och pussla.
Jag erkänner att jag ibland är orolig för Sanna, men det kan vara för att jag associerar min egen blyghet med mobbingen jag utsattes för som barn. Det är min stora skräck att Sanna ska bli mobbad. Jag kände inte att jag  upplevde acceptans och stöd i min blyghet utan jag skulle pressas till att "tuffa till" mig, att inte visa att jag var ledsen, att försöka smälta in. Det kommer jag aldrig tvinga Sanna till, och det finns faktiskt ingenting som säger att hon kommer bli mobbad för att hon är blyg. Vi kan bara stötta henne så att hon vet att hon är perfekt som hon är och hoppas att hon blir accepterad vart hon än kommer. Tänk om folk kunde se hur smart hon är, att hon lägger pussel som är för fyraåringar, att hon kan räkna och älskar böcker och att sjunga och barbiedockor, istället för att bara se den allvarliga flickan som helst gömmer sig bakom mammas ben och som gråter när hon blir tvingad in i det sociala spelet.
Det finns flera anledningar till att jag skriver om detta nu. En av dem är att vi igår fick veta att Sannas inskolningsfröken slutar imorgon och börjar på ett nytt dagis. Hon fick inte vara kvar på Sannas avdelning då hon inte är utbildad förskolelärare utan "bara" barnskötare. Hur Sanna kommer reagera på en ny fröken vet vi inte. Det finns ju två andra lärare kvar på avdelningen, men det är fröken S som Sanna tytt sig till och som hon helst vill vara med.
En annan är den här artikeln jag läste på Aftonbladet nu ikväll. Jag tycker den var väldigt bra skriven och att den stämmer in rätt så bra på oss och vårt liv. Nu är det ju alldeles för tidigt att säga hur Sanna kommer vara i skolåldern, barn förändras ju hela tiden. Det är ju precis som det står i artikeln så att det är "ute" att vara blyg, att man ska stå på sig och vara social och aktiv. Risken med att vara blyg är att man inte märks, att man får svårare att göra sin röst hörd.
Och den tredje anledningen är en seriestrip jag läste för ett tag sedan, givetvis gjord av min favorittecknare Jan Berglin: