Chocolatefrog

Alltså, jag är en hyfsat sansad person. Tycker jag själv iallafall. Men för en timme sedan, medan jag står och grejar med frukosten, hör jag Smulan göra ett halvmjau. Hon och brorsan hade precis blivit matade så jag undrade varför hon jamade. Och ser kattjäveln komma in i köket med en fågel. Som hon stolt lägger på golvet mellan mig och Sanna och sedan börjar leka med, ni vet, kasta runt och jaga leken. I panik springer jag fram till katten och schasar undan henne, vilket inte funkar för det här är ju den bästa leksak hon haft på länge. Då föser jag ut henne, samtidigt som jag kastar ett glas vatten efter henne. Hon piper upp på övervåningen och i panik springer jag till städskrubben och hämtar en diskhandduk som jag sedan slänger över fågeln. Den är rätt död vid det här laget. Sedan sliter jag upp Sanna från stolen och rusar ut, får med mig mobilen i farten. Sanna är naken och jag har pyjamas på mig. Ringer maken som givetvis inte kan komma hem. Går bort till grannen som har stenläggare hemma, men de pratar bara polska så där finns ingen hjälp att hämta. Knackar på hos tre olika grannar, men ingen är hemma. Panikångesten får sitt grepp och jag sitter i dörröppningen och bara flämtar. Ringer mamma. Hjältemamma. Hon lånar en bil och kommer genast och tar hand om stackars pippin. Alltemedan jag bara sitter på trappen med tårarna rinnande och försöker låta bli att svimma, eller kräkas, vilket som än kommer först.
Så nu har mamma precis åkt och jag är evigt tacksam. Få saker får mig att tappa fattningen så som döda akvariefiskar och fåglar. Jag fattar inte denna hysteri, det är inget annat. Det är ju för farao bara en fågel, men icke. Jag försökte verkligen, men jag kunde inte ens gå nära handduken.
Ingen vidare start på dagen, men nu ska jag försöka komma vidare. Men frukosten får nog vänta ett tag till.