Chocolatefrog

På mitt jobb har vi titt som tätt killar (ännu inga tjejer) som gör samhällstjänst. Vi vet aldrig vad de har gjort såvida de inte berättar, och de kan vara i alla åldrar, men oftast är de i tjugoårsåldern. Dagens kille höll mig sällskap i köket medan jag höll på med middagen ikväll och under tiden ringde telefonen. Det var maken som letade efter grönsåpan. Vi pratade lite, jag frågade om lillan och som vanligt innan vi lägger på säger vi "Jag älskar dig" och avslutar med "puss". Sådana är vi och det har vi alltid varit. När jag har lagt på frågar killen mig hur länge vi varit tillsammans. I mars blir det sju år, till sommaren har vi varit gifta i fem. Han tittar på mig som ett levande frågetecken. Jag undrar varför och han säger: "Men ni låter ju fortfarande nyförälskade. Är ni det?" "Ja, det är vi. Ibland mer, ibland mindre, men för det mesta är vi det", svarade jag. "Vad konstigt", sa han, "jag har varit ihop med min tjej i ett år och är trött på henne". Det var lite sorgligt att höra, men man kanske måste kyssa några grodor innan man hittar sin prins eller prinsessa. Men om han verkligen menade det så undrar jag om han inte varit lite snabb med att tatuera in hennes namn på handleden...
Men jag tänker ofta på vilken tur jag hade som träffade maken. Jag var riktigt illa ute ett tag, men när jag träffade honom så visste jag bara att här var han, mannen som jag letat efter. Det är klart att jag ibland blir riktigt trött på honom, jag tycker han är barnslig och tar jobbet på större allvar än familjen, men det finns ingen annan för mig. Ibland blir jag rädd att han ska stanna upp och tänka att han kanske har missat något, för han dejtade inte så mycket innan han träffade mig. Jag oroar mig över att han ska träffa någon och bli sådär störtförälskad och inse att han aldrig riktigt älskat mig. Men det är svarta stunder och de försvinner oftast igen.
Jag vet inte vad det är med honom som gör mig alldeles knäsvag. Om jag inte har pratat med honom i telefonen under dagen så känns det tomt. Han gör mig galen när han snarkar på natten, men om han inte är där så kan jag inte sova. När jag tittar på honom när han leker eller gosar med Sanna så känns det som om hjärtat ska explodera av all kärlek jag känner. Han tittar på mig med sina vackra ögon och säger att han har saknat mig, och jag vet att han menar det. Och dessutom så har vi Sanna, solen som vi båda kretsar runt. Hur kan jag ha haft sån tur?