Äntligen!!!

För första gången sedan september 2006 har jag varit och klippt mig! Snacka om att det behövdes! Jenny och Benjamin kom hem till oss imorse, vi installerade Benjamins extrastol i vår Renault och åkte upp till Torp. Där blev jag ansad och putsad medan Jenny fick jaga barn. Men de hade tillbringat mycket tid i leksaksaffären och ett tag i zooaffären där jag sedan mötte upp dem. Jag är nöjd med klippningen än så länge, får se hur det är imorgon när jag ska styla det själv. Håret som ligger överst är ganska kort baktill och på sidorna, det kan vara ett riskmoment. Men experiment utförda under kvällen bådar gott, frisyrer bör kunna bli verklighet. Men inte flätor. Fast jag är ju inte tretton längre, så flätor kanske är passé ändå.

Bollen med egen dansklubb rullar vidare! Idag köpte jag en sladd som gör att man kan koppla en laptop till en förstärkare och spela upp ljud den vägen så man slipper hålla på och fippla med cd-skivor. Imorgon skall jag kolla standardstadgar och boka lokalen. Går allt väl kanske vi kan hålla vår första egna danskurs redan på måndag. Jag tror väl inte på ödet, men jag undrar om saker bara slinker ens väg ändå. Igår fick jag veta att steg 1-kursen på den gamla klubben kommer flyttas från måndagar till tisdagar, så även om jag hade bestämt mig för att fortsätta dansa på steg 1 så hade jag inte kunnat göra det. Därför känns beslutet att dansa själva ännu bättre. Jag ser fram emot utmaningen!!!

Jag läste något klokt idag. En kvinna skrev att man skall pussa sitt barn godnatt varje kväll, även om de sover. För de känner det. Jag tror det är så, och jag lägger till en sak. Man skall tala om för sitt barn att man älskar dem, varje dag. Det har jag gjort varje dag sedan Sanna föddes, och jag tänker fortsätta göra det resten av mitt liv.

Ikväll när jag pratade i telefon med min mamma så pep det för samtal väntar. Jag ignorerade det, men minuten senare ringde min mobil också. Det var min syster. Jag bad mamma vänta medan jag svarade och undrade om jag kunde ringa upp om ett par minuter. Men ärendet var viktigt och skulle gå fort. Tydligen så satt min syster och pratade med sin son som är sex år gammal, om att ångra saker. Och hon hade berättat för honom om en händelse som hänt för en massa år sedan. Sexton-sjutton år sedan nu när jag tänker efter. Jag gick på mellanstadiet och en klasskamrat som jag umgicks mycket med skulle åka hem till Chile. Vi hade avskedsfest för honom och jag hade bakat muffins, Ovanpå muffinsen hade jag smält choklad och sedan strött strössel på. Det blev några muffins över, och min kamrat undrade om han kunde få med sig dem på planet. Jag och en annan kille skulle följa med till flygplatsen och säga hej då nästa dag, så jag lovade att ta med dem då. Nästa dag när jag skulla packa ned muffinsen upptäckte jag att någon nypt av toppen på muffinsen! Min syster... Jag blev fullständigt rasande, men hade som tur var allt hemma för att baka nya muffins. Jag har inte tänkt på det här på många år, men nu kom det alltså upp igen. Min syster hade berättat hela historien för sin son och de hade kommit överens om att det var dags att ringa och be om ursäkt. Jag undrar verkligen hur hon kom att tänka på det här och vad min systerson gjort för hyss. För det lär ju finnas en sensmoral här någonstans. Jag får ringa syrran och fråga. När jag återgav samtalet för mamma så skrattade vi gott iallafall.

God natt!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0