Chocolatefrog

Ni vet ju hur jag kan snöa in på reklamfilmer. Oftast för att jag irriterar mig på dem, men den här gången har jag faktiskt hittat en film som jag gillar. Det är den nya reklamfilmen för Martini med George Clooney. Okej, man kan diskutera lämpligheten i att göra reklam för alkohol, men klockan är mycket och jag känner inte för att ge mig in i en moralisk argumentation med mig själv. Jag vet inte vad det är jag gillar, men det har väl något med den substila erotiska suggestionen, att det är kvinnan som har kontrollen. Kul är den iallafall!

Ikväll har jag jobbat, det gick bra. Inga större äventyr, det flöt på som det skulle. Imorgon är jag ledig och Sanna och jag ska åka till Kungälv och hälsa på pappa på sjukhuset. Det blir bara en liten stund, han orkar inte så länge. Men han ville gärna att vi skulle komma.
Imorse var jag ganska duktig tycker jag. Fastän regnet öste ner så promenerade jag och stumpan till dagis. Jag bar med mig stavarna, och efter jag lämnat Sanna tog jag mig en stavrunda. Den blev inte riktigt så lång som den brukar, bara en sisådär tjugo minuter, men jag var blöt både utifrån och in och inifrån och ut när jag kom hem, så jag kände mig inte motiverad till att förlänga turen. Huvudsaken är ändå att jag rörde på mig litegrann. Idag var ju sista dagen på kuren och imorgon börjar jag äta middag. Jag slutar alltså inte helt med pulvret, men jag börjar fasa in måltider. Troligtvis kommer jag få världens magont, för maken har beställt tacos till middag. Jag får äta försiktigt och krydda färsen måttligt. Själva brödet är ju inte så värsta kolhydratfattigt, men jag hittade en sajt med ett alternativt recept på tortillas, så jag kanske bakar egna imorgon.

Usch, Dawn of the Dead går på trean nu och jag kan inte låta bli att titta på den. Det är en av de otäckaste filmerna jag vet, men det är någon slags hatkärlek. Jag har sett den flera gånger, vet precis vad som händer och ändå sitter jag där och tittar. Jag tror det hänger ihop med min rädsla för krig. I förra veckan drömde jag att det var nyårsdagen och vi vaknade upp och det var krig. Vi var tvugna att skicka iväg Sanna någonstans där det var tryggare och hon grät och grät när vi lämnade bort henne, Sedan när kriget var slut så kunde vi inte hitta henne, I samma veva vaknade jag gråtande, det var fruktansvärt. Som tur var låg hon bredvid mig i sängen så jag kunde dra henne tätt intill mig och bara krama henne. Men efter det har jag flera gånger kommit på mig själv med att tänka på hur vi skulle göra om det blev krig. Om vi kunde gräva upp stenarna på uteplatsen och odla och om vi skulle klara att elda en hel vinter om vi inte hade fullt vedförråd och vi blev tvugna att använda möblerna som bränsle. Jag tror att det är krisen i Georgien med konflikten mellan Ryssland och resten av världen som satt igång det. Och jag kan inte sluta tänka. Ibland funderar jag på om jag ska börja köpa på mig konserver och glasburkar för att vara redo att göra egna inläggningar. Det har liksom blivit en fix idé och jag kan inte släppa det. Jag hoppas att det hjälper att skriva om det, nu kanske jag kan få det ur mig.

Nu ska jag iallafall sluta att vara deprimerande och stänga av datorn. Det är dags att sova. Godnatt!