Chocolatefrog

men jag har lite tankar som jag måste få skriva ner innan jag somnar.

Jag tänker ofta på hur jag är som förälder, hur jag vill vara och vad jag har för mål. Hur jag vill stötta Sanna och hennes kommande syskon, göra dem trygga och vara en så bra mamma som jag bara kan vara.
Det är ju så, hur mycket man än försöker undvika det, att första barnet bara är en försökskanin. Allt man gör fel med första barnet gör man förhoppningsvis rätt nästa gång, om man nu får den där andra chansen. Alla vill inte ha den, andra kanske inte kan, men för oss blir det förhoppningsvis verklighet mot hösten.
Jag tänker på saker som inte blev helt lyckade med Sanna, och på saker där jag känner att jag gjort något bra. Men man kan ju inte veta redan nu hur det kommer bli när barnen blir stora, man kan bara hoppas att man varit en tillräckligt bra vägvisare, att man givit dem en moralisk kompass som kommer leda dem rätt när man kanske inte är där själv, eller när de väljer att man inte ska vara där.
När vi fick Sanna hade jag aldrig hört talas om nära föräldraskap, jag visste knappt vad en bärsjal var och samsovning fanns inte i min begreppsvärld. Tack vare kloka kvinnor i min ankomstgrupp fann jag mycket stöd och råd när jag själv famlade i mörker. När Sanna var två veckor gammal fick hon kolik, inget vi gjorde hjälpte. Tipset om bärsjal räddade mig från sammanbrott. Samsovning räddade nätterna, men dessvärre hade vi redan innan provat sömnmetoder, vaggning, buffning, sånger, allt utom att ta upp och trösta. Varje gång vi försökte kändes det bara FEL. Till slut satte vi fast en 90-säng i min säng och bitarna föll på plats. Sedan dess har vi sovit gott.
En annan sak jag gjorde som stred mot mitt egna sunda förnuft var när bvc-sköterskan uttrycke oro för att jag fortfarande i princip helammade när Sanna var tio månader. När man är förstagångsförälder är bvc's ord lag och jag följde hennes råd, ett råd som var att jag inte skulle amma, för när Sanna blev tillräckligt hungrig så skulle hon äta maten jag gav henne. I ett helt dygn följde jag rådet. Sanna grät av hunger och jag grät av förtvivlan, men inte sjutton åt hon den mosade maten jag gav henne. Till slut var det som om jag såg mig själv utifrån och skrek åt mig själv att lyssna på mina instinkter och inte på en människa som visserligen menade väl men som omöjligen kunde känna min dotter så väl som jag själv gjorde. Jag slet upp Sanna ur matstolen och ammade henne sittande på köksbordet. När hon var dryga året började hon äta av egen vilja. Hon kan fortfarande vara ganska envis med maten, men nu lyssnar vi till oss själva och ingen annan.
När Sanna började på dagis försökte fröknarna först tvinga in henne i ett fack, men efter ett halvår började de inse att hon inte funkar som andra barn, att hon kräver en lite annorlunda approach. Till sist kände vi att de förstod henne och sedan dess har livet på dagis fungerat hur smidigt som helst.
Jag känner mig fortfarande osäker som förälder och jag gör dagligen saker som är tokfel. Men jag lär mig också av Sanna, varje dag förundras jag över hur klok hon är. Hon är fortfarande jätteblyg, men det var både jag och hennes pappa som små och varför ska vi tvinga henne att bli tuffare när vi inte var det? Jag försöker fortfarande lista ut hur livet som tvåbarnsmamma ska fungera, och vad jag kommer göra annorlunda. Men jag kan ha alla föresatser i världen att göra saker på ett visst sätt, bara för att inse att det inte alls fungerar med just det här barnet. Jag vet ju bara hur det är att ha Sanna, men jag kan ju också räkna med att jag inte föder henne en gång till. Högst troligt kommer jag göra lika mycket fel med nästa barn, men så länge jag älskar dem båda villkorslöst och har som föresats att varje dag göra mitt allra bästa för dem, då måste väl någonting bli rätt ändå?
Under de tre år som jag har fått vara mamma åt Sanna har jag insett att vissa tankesätt passar mig som person och ett av dem är den här texten som jag helt skamlöst stulit från Alvens blogg:

"Tänk dig att du är törstig.

Ibland får du ett glas vatten. Ibland får du ingenting, din törst släcks inte. Du tvingas att vänta tills nästa gång någon bestämmer att du kan få ett glas vatten. Du blir väldigt nervös och frustrerad. Du börjar att konstant fråga efter vatten, även när du inte är törstig, eftersom du inte är säker på att du kommer att få något vatten när du är törstig. Du blir osäker när du inte har vatten tillgängligt. Du blir så upptagen med att se till att du har tillräckligt med vatten att du är oförmögen att tänka på något annat.

Tänk dig nu det motsatta scenariot. Du är törstig. Du får omedelbart vatten, så mycket du behöver för att släcka din törst. Du blir tillfredsställd och kan fortsätta med det du höll på med utan att oroa dig. Du känner dig försäkrad om att vatten finns i överflöd och att du kan få när helst du behöver. Du känner dig trygg i denna vetskap och den fysiska närvaron av vatten är inte nödvändig. Du känner dig bekymmersfri och kan ägna din energi åt andra aktiviteter.

Tänk dig nu dessa två scenarion med ditt barn och hans behov av fysisk närhet och kroppskontakt. Du bestämmer."

Varje gång jag läser den här texten tänker jag att ja, det är såhär jag vill vara som mamma. Det här är vad som definierar mig, det visar vad jag vill uppnå. Det gäller bara att minnas det när arbetsdagen är lång, tiden med mitt barn är kort och vardagens måsten svämmar över mig. Att det viktigaste är att jag finns där som förälder, inte att jag kan ge dem fina saker. Sakerna ersätter inte mig som mamma.

Från Alven fick jag även tipset om Lars H Gustafssons blogg. Jag har nu läst vad han skriver ett tag och blir alldeles varm inombords. Tänk att besitta så mycket vishet och att kunna sprida den så som han gör. Även om du kanske inte håller med mig om mina tankar om föräldraskap så är hans blogg en inspiration. Besök den.