På allmän begäran...
...eller åtminstone på Camillas begäran, kommer här lite bilder på Jespers rum och hans nya frisyr. Hans far har nämligen hotat med att ta till trimmern på hans underbara lockar och droppen kom när svärmor satte papiljotter i Jespers hår i fredags. Så för att förekomma trimmern så toppade jag honom igår. Inte jättemycket, och definitivt inte jämnt, men allt är bättre än snaggning.
Före... 
Efter... 
Och nu när jag ser bilderna samlade så inser jag att nej, sådär värst stor skillnad är det inte. Eller som maken uttryckte det: "Den här klippningen tycker jag gör att han ser lite mer... feminin ut." Till skillnad från straffånge om du fått din vilja igenom, älskling. I'm just saying.
Sen var det ju det här med Jespers rum, tidigare kallat "skräprummet". Det är husets minsta rum, med snedtak, och tidigare målat i mörklila på väggarna, ljuslila i taket och en gräslig bård i grått och lila. Nu är taket vitt och väggarna mörkt turkos. Jag missbedömde färgen rätt grovt, men vi ska köra ett Hitta Nemo/havstema i rummet så det kommer bli bra. Han kommer ändå vilja måla om när han är större. Det är iallafall bättre än vad det var.
Före... 
Efter... 
Som synes är inte allt klart, till exempel så ska borrmaskinen och hammaren bort och böckerna radas upp prydligt på hyllan, men det är en lycklig grabb som lekt hela dagen i sitt alldeles egna rum.
Godnatt!
Sannatankar
Vare sig man är barn eller vuxen har man perioder då man tänker på livet och döden. Jag minns att jag i femtonårsåldern, då min morfar och farmor gick bort samma år, hade en del dödsångest och tankar kring det. Jag är inte religiös, tror inte på någon gud eller himmel. Jag är inte säker på att jag heller tror på reinkarnation, även om jag på något plan helst inte vill tro att man bara försvinner. Det vet jag ju på sätt och vis att man inte gör, delar av en själv går att hitta på många ställen. Jag har till exempel likadana knän som min morbror, jag är pysslig som min farmor och enligt min gammelfarbror har jag likheter med min mormor, men henne minns jag inte så jag får helt enkelt lita på det. På samma sätt har Sanna samma minspel som sin farfar och Jesper har min mammas händer.
Men då, när jag var femton, läste jag böcker av Brian L. Weiss. De handlar om hur han som psykiater behandlar folks ångest med hypnos och genom en slump upptäcker att man lever flera liv. Man återföds alltid tillsammans med andra i ens närhet, till exempel kan den som är din pappa i det här livet vara din syster i nästa. Brian L. Weiss hävdar givetvis att allt är sant, och vissa saker är det ju, som det faktum att han är praktiserande psykiater. Resten kan man bara spekulera i. Men just då var de böckerna en stor tröst för mig och jag har kvar dem, även om jag inte läst dem på många år. Jag har inte heller pratat särskilt mycket med Sanna om döden, det har inte varit aktuellt, annat än att vi inte hymlar med det eller gör omskrivningar av det. Förr eller senare är det något vi kommer behöva ta tag i.
Men så till det jag skulle skriva om. Igår när Sanna och jag låg i hennes säng och skulle läsa godnattsaga låg hon och pladdrade om allt möjligt. Och så sa hon:
- Mamma, vet du inte vad jag gjorde innan jag hamnade i din mage?
- Nej, sa jag, vad gjorde du då?
- Då var jag i Afrika och gick omkring, och så plötsligt poff! så låg jag i din mage och sen fick du och pappa mig.
- Ja, det var ju himla bra att du kom till oss, sa jag.
- Mm, jag gillar ju vinter, och i Afrika hade vi ingen vinter.
Sen ville hon läsa bok och vi pratade inte mer om det. Egentligen tror jag att hon hört någon prata om Afrika och att hon fabulerat vidare runt det, men lite läskigt var det allt...
Pappaledig
Det märks att maken är föräldraledig. Inte bara för att han är glad, pigg och harmonisk, men han har börjat relatera till barnen på ett sätt som han inte riktigt hade tid med förut.
Just nu håller han på att göra iordning det lilla rummet på övervåningen till Jesper, först röja ur det och nu måla väggar och tak. Sanna tycker det är jättespännande och vill gärna vara med och det får hon. För nu måste han inte hinna det på kvällar och helger, utan det kan ta den tid det tar.
Jag är hemma och är sjuk, så jag håller Jesper på nedervåningen medan far och dotter målar. Men efter en stund kommer maken ner, sätter sig i fåtöljen och äter ett äpple. När jag undrar om han redan har målat klart säger han:
-Nej, men Sanna ville ha rollern och eftersom vi bara har en så fick hon ha den. Jag går upp och målar sen när hon har tröttnat.
-Men om hon målar någonstans där hon inte ska måla då? undrar jag.
-Äh, spelar väl ingen roll. Det fixar jag till efteråt i så fall.
Japp, lugn och avslappnad. Han vill aldrig gå tillbaka till jobbet och jag är faktiskt inte helt säker på att jag vill att han ska göra det heller.
Bojkott!
Nu på lördag manar alla vi som är trötta på könsskillnaderna i barnkläderna till bojkott av alla butiker som gör nämnda uppdelning. Det gäller även vuxenkläder tycker jag! Butikerna ska verkligen känna av inkomstbortfallet, inte bara bland barnkläderna!
Jag har flera gånger förr nämnt min irritation över skillnaderna i form på barnkläderna. Även vännen L har haft en och annan åsikt i ämnet.
Färgerna bryr jag mig inte jättemycket om, men när det skiljer flera centimeter i bredd och längd på pojk-och flickkläder fast de ska vara i samma storlek, det stör mig något enormt. Varför "ska" flickbyxor vara tajta? Om Sanna någon gång är med och handlar kläder och hittar en byxa hon vill ha får jag ofta gå upp en eller två storlekar för att hon ska kunna ha den. Hon är verkligen inte tjock, men hon har långa ben och lite former. Väljer vi däremot en byxa på pojkavdelningen passar hennes verkliga storlek perfekt...
Jag var en gång på Kapp-Ahl och skulle ha ett par jeans till Sanna. Jag tror hon hade storlek 86 då och använde fortfarande blöjor. På flickavdelningen fanns det jeans i den storleken med "tight fit" och "low waist" och då fick jag spader. Jag stormade ur affären och handlar helst inte där mer. För vet ni vad som händer om ett barn med blöjor har tajta byxor med låg midja? De glider ner. Och då försvinner liksom hela poängen med att ha byxor på sig.
Det har hänt förr att Sanna haft "flickbyxor" där problemet varit detsamma utan att det varit utskrivet. Vi var i Slottskogen med Jenny och Benjamin och barnen sprang i förväg. Sanna stannade flera gånger och drog i byxorna och till slut vänder hon sig om och gråter: Mammaaaa! Sanna tappar byssan! Och mycket riktigt, när hon sprang så kasade byxorna ner för att de inte satt tillräckligt högt i midjan. Som tur var hade jag ett par myxbyxor med mig som vi kunde byta till. De andra byxorna hamnade i papperskorgen.
Alltså. Nu på lördag kör de som känner för det bojkott på de affärer som gör skillnad på "pojk"-och "flickkläder".
Ett såntdäringa bildinlägg dårå...
Nikon får mig att ta snuskigt mycket bilder, och allt passar ju inte riktigt in i Fotobloggen, så nu får ni också stå ut med ett gäng bilder, i stort sett alla på barnen. Hej så länge!
Bubbelbad
Mammas lilla bagare
En rosaglittrig Sanna på sitt femårskalas
Nöjd, nöjdare, nöjdast. I famnen på morfar såklart.
Sanna får äntligen inviga sitt femårspresentpingisbord.
Jesper får prova katt-hättan (en del av en hel kattdräkt Sanna fick av kusinerna i present).
Hela katt-outfiten. Ser lite farlig ut faktiskt.
Utmattad av det långa kalaset.
Storasyster och lillebror hjälps åt att vispa muffinssmeten.
Jesper pratar i telefon. Typ.
Mätt och nöjd.
Lek med ankhanddockan från Linnéa.
Sanna stylar Jesper.
What's your sign?
Jag träffade en intressant människa på jobbet igår. För ganska många år sedan hade han jobbat på fritidsgården som fanns i huset förr och i onsdags var han här för att be chefen om ett intyg. Hon gjorde iordning det och lämnade det i receptionen där det skulle hämtas under gårdagskvällen. Killen ringde under eftermiddagen för att bestämma tid och när det närmade sig ringde han igen för att säga att han var en kvart bort. Tio minuter senare är han på plats och ringer igen. Jag var på gott humör igår och skojade med honom i telefonen. Sedan visar det sig att han är vid fel reception och måste åka runt huset, så jag gick ut med intyget och mötte honom. Vi stod och pratade och skojade ett par minuter och sedan var jag tvungen att springa in för att fortsätta jobba.
Ett par minuter senare ringer han igen på jobbtelefonen och säger: "Du, lägg inget i det här, men jag måste bara få fråga. Vad har du för stjärntecken?" Jag svarar att jag är lejon och han säger: "Jag tänkte nästan det. Hej då!"
Det lustiga är att jag alldeles innan jag var ute och lämnade intyget hade haft nästan samma diskussion med min kollega K. "Du måste vara lejon" sa han till mig.
Går jag runt och ryter eller något?
Framstupa sidoläge :-)
Framstupa sidoläge :-)
Jag tycker om att gå i orörd snö
Jag tycker om att gå i orörd snö
Ja, jag vet att det är lite skralt med bloggandet...
Men det händer inte så mycket i livet när man jobbar heltid. Jo, Sannas kalas förstås, men man ska ha tiden och orken att ladda över bilder från kameran också. Jag har inte ens tillräckligt med tid för att leka med Nikon, DÅ är det illa... Och barnen förstås. Leka med barnen är viktigt. Just det.
Maken älskar livet som hemmapappa iallafall, och jag trivs med att ha en hemmaman. Maten står på bordet, barnen är hela och rena och tvätten hänger sig själv.
Idag är det barnkalas och maken är borta hela dagen på pingisturnering. Heaven help me.
Kändis-spotting i kyrkbacken! Såg just Jan...
Kändis-spotting i kyrkbacken! Såg just Janne Josefsson blå förbi!
