Chocolatefrog

Jag hade inte varit gravid särskilt länge förrän det stod klart för oss att vi måste involvera Sanna i vad som pågick. Kanske lite väl tidigt kan tyckas, men vi såg på henne hur bekymrad hon var för mig när jag mådde illa, så vi försökte förklara i enkla ordalag att vi kanske skulle få en bebis.
I hennes begreppsvärld har jag nu varit gravid i en evighet och att bebisen ska komma "efter sommaren" är otroligt abstrakt för henne, men är ändå något hon kan förhålla sig till.
Vi läser böcker om att få ett syskon och hon har flera gånger känt på magen när bebisen sparkar.
Men framförallt leker vi rollekar. Det här är något som hon kommit på helt själv, men vi är givetvis inte sena att spela med. Lekarna går främst ut på att hon är mamma och jag eller maken är bebis, men mest är det jag som är det. Pappa är oftast pappa.
Favoritversionen är att hon ska lämna mig en stund och att jag ska bli ledsen. Så ska vi gosa en liten stund till och sen måste hon faktiskt gå, men hon hämtar mig sen. Helst ska jag gråta högt hela tiden hon är borta och så kommer hon sedan springande för att trösta mig med viskande: Jag veet och Ssshhh. Emellanåt ska jag även tröstas med hennes gamla nappar som vi har sparat till att leka med eller med dockornas nappflaskor.
Igår vidareutvecklade hon leken. Då blev hennes favoritdocka lillebror, och det skulle bytas och matas och grejas med den. Ibland fick jag hålla, men mest var det hon som skulle pyssla om. Och jag måste säga att hon bar dockan väldigt ömt och försiktigt, nästan som om hon har detaljstuderat hur man bär en bebis. Sen kanske det inte var lika försiktigt i blöjbytena, men hon var väldigt noggrann.
Imorse gjorde hon en ny variant. Vi var på väg till dagis och vi hade båda fleecejacka på oss. Sanna hade med sig sitt Baloo-gosedjur och hon gjorde stor affär av att hon måste bära honom med bägge händer så hon inte tappade honom, därför kunde hon inte hålla mig i handen. Men efter en liten stund stannade hon och började greja med sin jacka. Vi var lite sena så jag hade väl inte jättemycket tålamod, men så förstod jag vad hon höll på att göra. Hon knölade in stackars Baloo under jackan så hon också fick stor mage, och så gick vi där tillsammans och var mamma båda två!

Men till syvende och sist finns det inga rollekar i världen som kan förbereda vare sig henne, maken eller mig på det som komma skall om mindre än tre månader. Det är ingen hemlighet att jag har tvåbarnsångest, men jag skulle aldrig vilja vara utan Sanna och den kommande bebisen och jag vet att jag är mycket lyckligt lottad!