Hockeyfeber
Idag var jag och maken på hockey tillsammans med svågern, det var hans julklapp till oss. Frölunda mötte Linköping och vi hade rätt så bra platser. Högt upp visserligen, men med bra överblick.
Matchen var tyvärr inte särskilt bra, så jag roade mig med att göra lite människoskådning. Till höger om mig satt en trettioårig rödlätt man i militärbyxor och filmade hela matchen med sin mobiltelefon. Jag är dödligt nyfiken på varför man gör det. Jag har filmat med min mobiltelefon. Är man inte väldigt nära det man filmar så får man ju myrhallucinationer. Matcherna sänds på tv, man kan spela in från tv har jag hört. Han var så inne i sitt filmande att jag tror att han knappt såg något av matchen irl. Ibland gav han utlopp för sina känslor genom att slå sin knytnäve lätt mot låret, och vid ett särskilt udda domslut filmade han sitt eget långfinger tillsammans med ett lågmält: "Buuuuuu".
Snett framför mig några rader ner satt hans överman. Han filmade hela matchen med en digitalkamera. Återigen måste jag fråga mig varför. Han fick dock något bättre bild än vad hans partner in film fick bredvid mig, men någon särskilt hög kvalitét kan det inte ha varit frågan om.
Bakom oss satt det en dam som nog var ny på en hockeyarena. Ett par gånger refererade hon till pucken som boll och talade hela tiden till spelarna: "Nej, ge den inte till dom vita. Nu är det vår tur! Nu blir det mål! Nej, du sköt utanför!". Jag höll på att bryta ihop, hon var jättesöt. Vid ett tillfälle utropade hon sin irritation över att "dom vita" stod ivägen när Frölunda försökte göra mål, varpå mannen bredvid henne sa: "Älskling, det är deras jobb, det är sånt hockey går ut på,"
Tro nu inte att jag är helt felfri själv när jag går på hockey, långt ifrån. Jag dömer hela matchen från läktaren, gapar och lever och klappar händerna. Dessutom gjorde jag bort mig grundligt när Frölunda kvitterade till 2-2 och jag ska resa mig upp för att jubla. Samtidigt som jag reser mig håller jag på att tappa jackan jag har i knäet. Jag flänger ut med den nyss applåderande handen för att fånga upp den och smätter då till kvinnan som sitter framför mig i huvudet. Jepp, jag var hyfsat generad. Jag bad om ursäkt i fyra minuter tror jag, samtidigt som hon på norska sade att hon förstod att det inte var meningen och att det inte gjorde något. Jag har nog inte varit såhär röd i ansiktet sen jag brände mig sista dagen på Fuerteventura 2001. Fast lite rätt åt henne var det, de hejade på Linköping....
Nu är vi alltså hemma igen och tittar på lite mer hockey, JVM-semifinalen. Maken och hans bror är kvar där nere, men jag kände mig trött och frusen och ser spektaklet från bästa plats, min varma säng. Annars har det inte hänt så mycket, eftersom vi är barnlediga har vi sovit länge på morgonen och sedan har maken sett på sina Seinfeld-boxar i vardagsrummet medan jag spelar Harry Potter nere i gillestugan. Jag har nämligen hävdat att det är fel på xboxen och inte mina spel, så svågern hade med sig sin gamla box när han var här för ett par dagar sen. Och tror du inte att spelen funkar! Jag är mycket lycklig. Tyvärr hittar jag inte "Hemligheternas kammare", men jag har två andra jag kan spela under tiden. Och imorgon kommer min älskade, efterlängtade unge hem igen. Då blir det inget mer spelande, då blir det bara kramar och pussar och lek och mys, och jag längtar!!!
Godnatt!
Matchen var tyvärr inte särskilt bra, så jag roade mig med att göra lite människoskådning. Till höger om mig satt en trettioårig rödlätt man i militärbyxor och filmade hela matchen med sin mobiltelefon. Jag är dödligt nyfiken på varför man gör det. Jag har filmat med min mobiltelefon. Är man inte väldigt nära det man filmar så får man ju myrhallucinationer. Matcherna sänds på tv, man kan spela in från tv har jag hört. Han var så inne i sitt filmande att jag tror att han knappt såg något av matchen irl. Ibland gav han utlopp för sina känslor genom att slå sin knytnäve lätt mot låret, och vid ett särskilt udda domslut filmade han sitt eget långfinger tillsammans med ett lågmält: "Buuuuuu".
Snett framför mig några rader ner satt hans överman. Han filmade hela matchen med en digitalkamera. Återigen måste jag fråga mig varför. Han fick dock något bättre bild än vad hans partner in film fick bredvid mig, men någon särskilt hög kvalitét kan det inte ha varit frågan om.
Bakom oss satt det en dam som nog var ny på en hockeyarena. Ett par gånger refererade hon till pucken som boll och talade hela tiden till spelarna: "Nej, ge den inte till dom vita. Nu är det vår tur! Nu blir det mål! Nej, du sköt utanför!". Jag höll på att bryta ihop, hon var jättesöt. Vid ett tillfälle utropade hon sin irritation över att "dom vita" stod ivägen när Frölunda försökte göra mål, varpå mannen bredvid henne sa: "Älskling, det är deras jobb, det är sånt hockey går ut på,"
Tro nu inte att jag är helt felfri själv när jag går på hockey, långt ifrån. Jag dömer hela matchen från läktaren, gapar och lever och klappar händerna. Dessutom gjorde jag bort mig grundligt när Frölunda kvitterade till 2-2 och jag ska resa mig upp för att jubla. Samtidigt som jag reser mig håller jag på att tappa jackan jag har i knäet. Jag flänger ut med den nyss applåderande handen för att fånga upp den och smätter då till kvinnan som sitter framför mig i huvudet. Jepp, jag var hyfsat generad. Jag bad om ursäkt i fyra minuter tror jag, samtidigt som hon på norska sade att hon förstod att det inte var meningen och att det inte gjorde något. Jag har nog inte varit såhär röd i ansiktet sen jag brände mig sista dagen på Fuerteventura 2001. Fast lite rätt åt henne var det, de hejade på Linköping....
Nu är vi alltså hemma igen och tittar på lite mer hockey, JVM-semifinalen. Maken och hans bror är kvar där nere, men jag kände mig trött och frusen och ser spektaklet från bästa plats, min varma säng. Annars har det inte hänt så mycket, eftersom vi är barnlediga har vi sovit länge på morgonen och sedan har maken sett på sina Seinfeld-boxar i vardagsrummet medan jag spelar Harry Potter nere i gillestugan. Jag har nämligen hävdat att det är fel på xboxen och inte mina spel, så svågern hade med sig sin gamla box när han var här för ett par dagar sen. Och tror du inte att spelen funkar! Jag är mycket lycklig. Tyvärr hittar jag inte "Hemligheternas kammare", men jag har två andra jag kan spela under tiden. Och imorgon kommer min älskade, efterlängtade unge hem igen. Då blir det inget mer spelande, då blir det bara kramar och pussar och lek och mys, och jag längtar!!!
Godnatt!
Kommentarer
Trackback
