Chocolatefrog

Jesica skrev häromdagen om sina katter och det är ju alltid mysigt. Jag skriver inte så ofta om våra två, syskonparet Smulan och Figaro. De tar alltid hand om varandra och tvättar varandra. Enda undantaget var när Smulan hade ungar, då tålde han henne inte, men så fort de hade flyttat blev de bästisar igen. Smulan är rätt så självständig och inte så kelen. Det är hon som är jägaren i familjen och hon ligger gärna i källaren när hon inte skriker efter mat. Hon är rätt så liten, men äter som en häst, trots avmaskningar och allt, men hon är i fin form så jag tror bara hon bränner mycket. Figaro är lite större. Han är i enstaka slagsmål men har aldrig *peppar peppar ta i trä* kommit in med ett byte. Han är en sån kelgris. Han älskar Sanna och låter henne göra nästan vad som helst med honom. Han är kanske inte så gosig som vår första katt, Blixten, men han är en skön kille, lite som Scat Cat i Aristiocats. Jag är helt säker på att han skulle lira jazz om han bara kunde!
Nu ikväll när jag kom hem hade han knôtt sig ner mellan Sanna och maken i sängen, men så fort han såg att jag var på väg så bredde han stragetiskt ut sig vid min kudde så vi skulle kunna ligga sked en stund. Han älskar det, för då kan jag klappa honom över hela magen och klia honom under hakan, för det är det bästa han vet. Och det var så himla mysigt att jag var tvungen att skriva om det. Det är något av det bästa med djur, den där ovillkorliga kärleken. Allt de begär är en mjuk plats att sova på, några mål mat om dagen och att få kela lite då och då och de älskar dig för evigt.
Jag hade tänkt att ta ett kort på honom där han låg i sängen, men batteriet var slut i kameran, så jag fick rota fram ett par bilder som vi tog när vi ganska nyss hade skaffat dem. Säg att de är cirka femton veckor på de här bilderna. Det är Figaro till vänster och Smulan till höger på den första bilden och tvärtom på den andra. Figaro var en relaxkung redan då, jag vet ingen katt som kan breda ut sig som honom.