Chocolatefrog

Hej hej! Jodå, jag lever! *vinkar matt och fin-dams-aktigt från schäslongen* Mår faktiskt bättre också, även om det kommer kallsvettningar och darrningar lite då och då när jag varit upprätt lite för länge.
Ikväll borde jag verkligen städa, för imorgon kommer vår gudson Lukas och hans mamma hit och hälsar på, men orken har tagit slut för ikväll. Maken började pulverkur idag och var inte särskilt energisk när han kom hem ikväll och jag har faktiskt vikt fem korgar tvätt och lagat mat till mig och Sanna, plus lämning och hämtning på dagis, så jag känner mig helt slut. Störtlöjligt att bli så trött för så lite, men jag får väl se till att ligga i lite imorgon på förmiddagen istället. Imorgon börjar jag också pulverkur för övrigt, skulle börjat i måndags egentligen, men läkaren rådde mig att vänta ett par dagar till. Jag är verkligen laddad, är så trött på mig själv och den här oformliga klumpen till kropp som jag släpar omkring på. Jag hoppas innerligt att en pulverkur kan ge mig skjutsen jag behöver för att hålla mig på en något hälsosammare nivå. Jag kommer inte skriva start-och slutvikt här på bloggen, det var jobbigt nog att väga in mig idag, men jag kommer nog redovisa antal minskade kilo så småningom när det satt lite fart.

Idag var också som sagt Sannas första dag tillbaka på dagis. De senaste tre dagarna har vi pratat med henne om det och varje gång har hon börjat storgråta, men det gick faktiskt riktigt bra idag. Hon blev lite ledsen precis när jag skulle gå, men hon hade slutat gråta redan innan jag stängde ytterdörren. Och när jag kom idag fortsatte hon med sin lek i sandlådan ett par minuter till fastän hon såg mig så jag tolkar det som att hon egentligen tyckte att det var roligt att vara tillbaka. Hon hade ätit och sovit bra men det hade ju hänt en olycka i byxan. Men hon hade kissat på pottan också, och för att vara första dagen tillbaka så tycker jag att det ger henne mycket väl godkänt. Tvättar gör vi ju varje dag ändå, så vi får hoppas att hon blir lika duktig med pottan på dagis som hon är här hemma.

Jag vill tacka alla som skriver så rara och uppmuntrande ord till mig, det känns underbart att ha en hel cybervärld full med så goda vänner. Vi har inte pratat så mycket om det som hände och jag känner mig inte så värst påverkad psykiskt som jag nog hade varit om jag trott att jag hade en normal graviditet från början. Men jag måste erkänna att det någonstans i mig gnager en undran, en undran om det där lilla embryot som satte sig så galet fortfarande levde? Jag ska inte plåga mig själv med sådana frågor, men ibland kommer det. Men jag antar att hormonnivåerna hade varit normalare i så fall. Det känns iallafall skönt att vara av med graviditetssymptomen som jag ändå inte hade något för och jag försöker se fram emot senare i höst när vi har lov att försöka igen, oavsett om vi försöker för egen maskin eller vänder oss till Carlanderska för en ivf. 

Nu ska jag gå och lägga mig och vila ett tag. Kram till er alla!