Nä, nån tv-kock blir jag nog inte...
Igår skulle jag laga ärtsoppa från grunden för första gången. Jag hade lagt ärtorna i blöt dagen innan, so far so good. Receptet på paketet var för halva mängden i lådan, men jag tänkte att det lär ju inte bli tillagat så jag körde allt på en gång. Alltså var jag tvungen att dubbla receptet. Matte är ju inte min starka sida och jag tenderar att slarvläsa recept emellanåt, men denna gång tog jag i. Till mitt försvar måste jag säga att jag TÄNKTE rätt, men det blev ack så fel. Till 500 gram ärtor skulle det vara 1,5 liter vatten. Till ett kilo ärtor skall det då rimligtvis bli 3 liter. Men min hjärna hade redan dubblat en gång, så jag fick för mig att det var 3 liter till ett halvt kilo. Alltså kokades mina stackars ärtor i sex liter vatten... Jubel. Jag ringde mamma ett par gånger med olika ärenden för att fråga om råd, och jag tror att det var vid mitt tredje samtal, när soppan kokat i två och en halv timme, som jag frågade om den verkligen skulle vara såhär lös... Lös och lös förresten, vattnig snarare. Men mamma och pappa sa att hemgjord soppa är lite lösare än den man köper i "korv". Jo tjena. En stund efter sagda samtal, när jag stormkokat den stackars soppan för att få den lite reducerad, och dessutom ätit två, mycket vattniga, tallrikar soppa, hämtade jag paketet från återvinningen och insåg mitt misstag. Jaha, vad gör man med över sex liter vattnig soppa? Jo serru, man silar av den. Jag hällde dryga två liter genom en sil och lät den stå en stund. I både kastrull och bunke sjönk ärtorna till botten och lämnade ca två centimeter buljongvatten på toppen. Med tålamod och såsslev började jag hinka upp buljongen och hällde bort. Det blev faktiskt riktigt bra. Lite salt och timjan därpå och jag hade gjort en riktigt god ärtsoppa. För att vara första gången iallafall. Tur att jag inte hade bjudit hem folk för att smaka på skapelsen, det hade varit riktigt pinsamt.
Ikväll var det väldigt roligt på dansen. Jag satte äntligen stegen till danserna NaMara och Don't feel like dancing, de har irriterat mig länge så det var skönt att det gick. Vi lärde oss en ny dans också, den var lite lurig men väldigt rolig. I april håller vår klubb tävling, och det skall bli en tävlingsdans i vår klass också, dvs nybörjare/steg ett. Det hade varit ganska roligt att prova på, men jag har ju ett sånt bekräftelsebehov så jag skulle nog bli knäckt om det inte gick bra. Jag har nog inte nerver till att uppvisningsdansa på det viset heller. Jag är ju inte så graciös som jag skulle önska, så jag skulle nog känna mig dum. Men tävlingen är ju som sagt inte förrän i april, så jag hinner väl ändra mig både en och två gånger.
Imorse gjorde Sanna något urgulligt. Det gör hon i och för sig varje dag, som mamma får man vara partisk. Men vi hade vaknat och mojnat oss och skulle gå upp. Vi kravlade ut på var sin sida om sängen, hon på sidan mot balkongen och jag på den mot dörren. Jag gick till dörren för att öppna den, och hon brukar vanligtvis springa rakt ut mot trappan, men inte idag. Istället styrde hon rakt mot mina tofflor som stod vid fotändan mellan oss, plockade upp dem och sträckte dem mot mig. Sen skulle hon sätta på mig dem också, och efter det var hon nöjd och gick ut ur sovrummet. Mamma var väldigt stolt och om det inte hade sett alldeles för udda ut så hade jag nog haft på mig dem till jobbet.
Idag var det även tandläkardag. Jag sov rätt illa så jag var ju inte direkt i form redan från start. Ju närmare besöket jag kom desto nervösare blev jag. På mina senaste tandläkarbesök har jag haft med mig en maskot i form av en lila sandfylld kräfta, så också idag. Likblek satt jag i väntrummet, nervöst klämmande på min stackars kräfta. Jag hade stannat till hemma innan för att borsta tänderna och då darrade mina händer så mycket att jag knappt kunde knäppa upp halsbandet som jag inte ville ha på mig mer. Jag svarade nog sköterskan ganska enstavigt när hon hämtade mig, så när jag satt mig ner frågade hon: Är det här något som är jobbigt för dig? Jodå, det kan man väl lugnt säga. Men sköterskan var jättegullig, frågade vad jag tycker är jobbigt och varför. Det är ett sedan länge kvarhängande barndomstrauma som fortfarande sitter i. För guds skull, jag är ändå tjugoåtta år gammal, man tycker att jag borde ta mig samman, men icke. Jag kan inte komma över rädslan. Jag känner mig väldigt dum. Men sköterskan tog några röntenbilder och gick sedan för att hämta tandläkaren. Jag har haft en annan tandläkare innan som varit jättebra, så jag var lite orolig över att få en ny, men det behövde jag inte vara. Hon var ung, söt och jätterar. Hon frågade noga vad jag tyckte var jobbigt, gick igenom varje steg och förklarade hela tiden vad hon gjorde. Jag fick beröm för hur väl jag sköter mina tänder, men det visar sig att jag är lite väl nitisk. Ilandet jag känt den senaste tiden och fasat över varit hål, visar sig vara att tandköttet dragit sig upp och blottat tandhalsarna lite. Det är inte jättebra, men det är iallafall inga hål! Vilket givetvis är underbart, men innebar att jag förlorade ett vad men maken. Noll till ett hål så skulle han få massage, två till tre så skulle jag få det. Men jag förlorade faktiskt gärna, hellre det än att borra *ryyyys*.
Imorgon skall jag jobba kväll. Vi har en tradition att turas om att laga middag. Imorgon är det min tur, men jag känner mig inte så inspirerad. Så det blir nog kycklingtacos, vilket borde göra Chrille nöjd. Han älskar tacos. Det är iallfall inget vatten i det, så förhoppningsvis blir det inte lika vattnigt som ärtsoppan.
God natt!
Ikväll var det väldigt roligt på dansen. Jag satte äntligen stegen till danserna NaMara och Don't feel like dancing, de har irriterat mig länge så det var skönt att det gick. Vi lärde oss en ny dans också, den var lite lurig men väldigt rolig. I april håller vår klubb tävling, och det skall bli en tävlingsdans i vår klass också, dvs nybörjare/steg ett. Det hade varit ganska roligt att prova på, men jag har ju ett sånt bekräftelsebehov så jag skulle nog bli knäckt om det inte gick bra. Jag har nog inte nerver till att uppvisningsdansa på det viset heller. Jag är ju inte så graciös som jag skulle önska, så jag skulle nog känna mig dum. Men tävlingen är ju som sagt inte förrän i april, så jag hinner väl ändra mig både en och två gånger.
Imorse gjorde Sanna något urgulligt. Det gör hon i och för sig varje dag, som mamma får man vara partisk. Men vi hade vaknat och mojnat oss och skulle gå upp. Vi kravlade ut på var sin sida om sängen, hon på sidan mot balkongen och jag på den mot dörren. Jag gick till dörren för att öppna den, och hon brukar vanligtvis springa rakt ut mot trappan, men inte idag. Istället styrde hon rakt mot mina tofflor som stod vid fotändan mellan oss, plockade upp dem och sträckte dem mot mig. Sen skulle hon sätta på mig dem också, och efter det var hon nöjd och gick ut ur sovrummet. Mamma var väldigt stolt och om det inte hade sett alldeles för udda ut så hade jag nog haft på mig dem till jobbet.
Idag var det även tandläkardag. Jag sov rätt illa så jag var ju inte direkt i form redan från start. Ju närmare besöket jag kom desto nervösare blev jag. På mina senaste tandläkarbesök har jag haft med mig en maskot i form av en lila sandfylld kräfta, så också idag. Likblek satt jag i väntrummet, nervöst klämmande på min stackars kräfta. Jag hade stannat till hemma innan för att borsta tänderna och då darrade mina händer så mycket att jag knappt kunde knäppa upp halsbandet som jag inte ville ha på mig mer. Jag svarade nog sköterskan ganska enstavigt när hon hämtade mig, så när jag satt mig ner frågade hon: Är det här något som är jobbigt för dig? Jodå, det kan man väl lugnt säga. Men sköterskan var jättegullig, frågade vad jag tycker är jobbigt och varför. Det är ett sedan länge kvarhängande barndomstrauma som fortfarande sitter i. För guds skull, jag är ändå tjugoåtta år gammal, man tycker att jag borde ta mig samman, men icke. Jag kan inte komma över rädslan. Jag känner mig väldigt dum. Men sköterskan tog några röntenbilder och gick sedan för att hämta tandläkaren. Jag har haft en annan tandläkare innan som varit jättebra, så jag var lite orolig över att få en ny, men det behövde jag inte vara. Hon var ung, söt och jätterar. Hon frågade noga vad jag tyckte var jobbigt, gick igenom varje steg och förklarade hela tiden vad hon gjorde. Jag fick beröm för hur väl jag sköter mina tänder, men det visar sig att jag är lite väl nitisk. Ilandet jag känt den senaste tiden och fasat över varit hål, visar sig vara att tandköttet dragit sig upp och blottat tandhalsarna lite. Det är inte jättebra, men det är iallafall inga hål! Vilket givetvis är underbart, men innebar att jag förlorade ett vad men maken. Noll till ett hål så skulle han få massage, två till tre så skulle jag få det. Men jag förlorade faktiskt gärna, hellre det än att borra *ryyyys*.
Imorgon skall jag jobba kväll. Vi har en tradition att turas om att laga middag. Imorgon är det min tur, men jag känner mig inte så inspirerad. Så det blir nog kycklingtacos, vilket borde göra Chrille nöjd. Han älskar tacos. Det är iallfall inget vatten i det, så förhoppningsvis blir det inte lika vattnigt som ärtsoppan.
God natt!
Kommentarer
Trackback
