Promenadplåga
Jag var rätt mör efter arbetsdagen igår när jag och Sanna gick upp imorse. Fogarna skrek och fötterna var svullna. Men jag hade gett mig den på att vi skulle promenera till dagis och att jag skulle gå en stavrunda efteråt. Bältet på och ut genom dörren. Det första vi kommer till är en uppförsbacke som får hopptornet i Holmenkollen att likna en pulkabacke. För mig iallafall. Jag fick gå med små små steg och halvvägs upp i backen gjorde det så ont att jag såg stjärnor. Vi kom fram till dagis precis i tid till frukost, en kvarts promenad tar helt plötsligt en halvtimme. Men när jag lämnat Sanna tänkte jag ändå gå en liten runda med stavarna. Det gick lite bättre när jag hade dem att hänga på men det blev ändå bara en promenad tillbaka hem. Äh, jag är glad att jag kom ut litegrann iallfall. Som mamma sa: Bättre att ta flera små promenader än en stor. Men frustrerande är det. Idag är det lunch med storasyster, sjukgymnasten och jobb.
Tolv fulla veckor idag förresten! Tjohej!
Tolv fulla veckor idag förresten! Tjohej!
Kommentarer
Postat av: -ME-
Men var nu inte dum i hela huvet! Fogbältet är INTE till för att du ska kunna extremsporta, det är till för att du itne ska gå sönder. Det där är lika smart som att käka morfin för att kunna springa maraton med ett gipsat ben. Pucko. fnys
Vet du vad jag gjorde första graviditeten när jag upptäckte lättnaden i fogbälte? Promenerade Riddarfjärden runt. Det är prick en mil. :p Sen låg jag dan efter. Och nu har jag fortfarande besvären kvar efter Rebecca. Inte så illa att jag tänker på dem varje dag, men de finns där. Hon är snart sex år.
Trackback
