Full rulle

Det hela började tidigt imorse när jag kom ner med Sanna. Maken var ju hemma eftersom han skulle ta med Sanna till tandläkaren. I förbigående nämnde han att det hade brunnit i Mölndal. Jag frågade genast vart och han satte på text-tv. När jag såg adressen visste jag att det var nära mitt jobb och när jag läste att folk evakuerats gissade jag att det var till Aktiviteten, som ju är en stor idrottshall. Jag slängde mig på telefonen och fick tag på en kollega, och visst var det fullt av folk hos oss. "Kommer så fort jag kan" hojtade jag, pussade Sanna och sprang upp för att hoppa i kläderna, sätta i linserna, borsta tänderna och kamma håret. Sprang in i gästrummet där jag hade en säck mjukdjur som jag sorterat ut från Sannas rum, ned för trappan och ut genom dörren. Kom till jobbet halv åtta och började hjälpa till där jag kunde. Chefen hade fått samtalet strax före klockan fem på morgonen och hade ringt in två kollegor. De låste upp och tände i hela huset och gick direkt in caféet vi har där. Det drivs egentligen av särskolans restaranggymnasieprogram, men vi vet ju vart de har sitt bröd och pålägg. När de första evakuerade kom med  bussar runt sex fanns det kaffe och smörgåsar som väntade på dem. Vid halv sju kom ytterligare tre kollegor som genast hjälpte till. Så allt var igång när jag kom, men det fanns ju saker att göra. Disk skulle plockas in, filtar vikas och bord torkas. De evakuerade hade flera informationsmöten under dagen i vår stora hall och då passade jag också på att dela ut gosedjur till de få barn som var där. Det var ändå inspirerande att se grannar sluta upp bakom varandra och dela på de få ägodelar de fått med sig. Och alla var så tacksamma att ha någonstans att vara, att vi ordnade med mat och dryck och bara fanns där att lyssna på de som behövde det. Givetvis fanns det också ett kristeam på plats, tre präster och ett par kuratorer, förutom räddningstjänst och polis. Det är ändå ett mirakel att ingen blev allvarligt skadad eller dog. Det sista informationsmötet hölls vid fyra, och därefter kunde alla återvända till sina hem och se om de var beboeliga. De som inte kunde bo i sina lägenheter skulle få hjälp därifrån, och halv sex stängde vi caféet för dagen. Och även om det känns lite hemskt att skriva det så var det roligt att göra något annorlunda för en dag, att få känna att man gjorde skillnad och kunde ställa upp för människor. Och jag är så stolt över mina kollegor, och mig själv. Vi slöt upp som ett lag, inget gnäll sinsemellan och alla slet som djur för att göra sitt bästa. Kriser tar verkligen fram det bästa i människor och idag känner jag mig stolt över att ha fått vara del av det.
Läs mer om branden här, och se klipp här och här.
*************************************************
I den allmänna förvirringen hann jag knappt tänka på Sannas tandläkarbesök, men det hade gått jättebra! Hon hade ju varit väldigt blyg i början men sen hade hon gapat fint och tandläkaren hade både fått räkna tänderna och kolla efter hål. 20 tänder, precis som det ska vara, och inga hål. Jag är ju rätt fanatisk med tandborstningen, men man oroar ju sig ändå alltid. Sen hade hon fått välja en tandborste och en leksaksring och var väldigt stolt. Det är föräldrarna också!

Imorgon är det kvällsskift, men innan dess är det lunch med storasyster! Godnatt!

Kommentarer
Postat av: -ME-

Men jag förstår vad du menar, även om det är hemskt så är det ändå häftigt att se när människor inte tiltar utan samarbetar i en sån situation. Och så snabbtänkt att slita med den där påsen med gosedjur!

2009-03-03 @ 11:05:59
URL: http://vinterliv.blogg.se/
Postat av: Jessica

Ojdå, men jag kan tänka mig att du gjorde ett strålande jobb. Jag tänkte faktiskt på dig härom dagen, jag fick frågan om vem av dina vänner som har det renast hjärtat. Hemskt att inte välja mina närmasta vänner, men jag måste faktiskt få säga att det är du. Snällare, omtänksammare person har jag aldrig träffat.

2009-03-03 @ 21:32:03
URL: http://jesicas.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0