Jag har syndat
Igår var jag på restaurang med maken. Jag åt både en pizza med parmaskinka och en caesarsallad med parmesanost, men jag bryr mig inte om det för det var såååå gott! Jag tror att med en smula sunt förnuft och långt mellan gångerna så kan man synda med sådana läckerheter ibland.
I övrigt när det gäller maten har jag blandade känslor. Jag kan vara jättesugen på något, men när jag tagit ett bett eller två av det så får jag avsmak. Så blev det imorse på Köttbullekällaren. Jag älskar deras köttbullar, men när jag är gravid har jag jättesvårt för dem. Jag kunde inte äta upp dem idag. Helst av allt vill jag ha skräpmat. Cheeseburgare från McDonalds och kebab med fetaost och vitlökssås står överst på önskelistan varje dag. Och tyvärr händer det att jag unnar mig det. Jag tror att det mest är bekvämlighet, jag har helt enkelt ingen lust att laga mat och färdiglagat är ju så enkelt det kan bli...
Arbetsdagen på jobbet igår höll på att ta knäcken på mig. Foglossningar och sammandragningar avlöste varandra, och imorse när jag vaknade kunde jag nästan inte gå. Jag har återigen pratat med chefen om omplacering och jag hoppas att hon får möjlighet att fråga runt i nästa vecka. Jag har ju tid hos läkaren på torsdag, det ska bli skönt att prata med henne. Det är ju högst troligt att det inte blir fråga om sjukskrivning, men det känns ändå skönt att kanske bli undersökt och få lite råd. Jag vill ju orka med resten av livet den här graviditeten och inte bara arbetslivet.
Jag är fortfarande extremt lättrörd, men det var jag ju med Sanna också. Så fort jag ser eller hör något som är det minsta sorgligt så flödar tårkanalerna över. Ibland blir jag omåttligt irriterad på mig själv för det. Som imorse, maken slötittade på Melrose Place, en serie som jag aldrig har sett ett enda avsnitt av. I programmet var det en kille som tog hand om en liten tjej och han blev sedan tvungen att skicka henne till hennes mamma som var någon annanstans. När han sade farväl till henne på flygplatsen började jag snyfta i täcket, diskret som attan för att maken inte skulle se mig. Det var bara hela grejen av avskedet och musiken och det allmäna smörandet, det blir för mycket för mig. Jag ylade som en prärievarg på bion igår också. Var redo med näsdukarna säger jag bara!
I övrigt när det gäller maten har jag blandade känslor. Jag kan vara jättesugen på något, men när jag tagit ett bett eller två av det så får jag avsmak. Så blev det imorse på Köttbullekällaren. Jag älskar deras köttbullar, men när jag är gravid har jag jättesvårt för dem. Jag kunde inte äta upp dem idag. Helst av allt vill jag ha skräpmat. Cheeseburgare från McDonalds och kebab med fetaost och vitlökssås står överst på önskelistan varje dag. Och tyvärr händer det att jag unnar mig det. Jag tror att det mest är bekvämlighet, jag har helt enkelt ingen lust att laga mat och färdiglagat är ju så enkelt det kan bli...
Arbetsdagen på jobbet igår höll på att ta knäcken på mig. Foglossningar och sammandragningar avlöste varandra, och imorse när jag vaknade kunde jag nästan inte gå. Jag har återigen pratat med chefen om omplacering och jag hoppas att hon får möjlighet att fråga runt i nästa vecka. Jag har ju tid hos läkaren på torsdag, det ska bli skönt att prata med henne. Det är ju högst troligt att det inte blir fråga om sjukskrivning, men det känns ändå skönt att kanske bli undersökt och få lite råd. Jag vill ju orka med resten av livet den här graviditeten och inte bara arbetslivet.
Jag är fortfarande extremt lättrörd, men det var jag ju med Sanna också. Så fort jag ser eller hör något som är det minsta sorgligt så flödar tårkanalerna över. Ibland blir jag omåttligt irriterad på mig själv för det. Som imorse, maken slötittade på Melrose Place, en serie som jag aldrig har sett ett enda avsnitt av. I programmet var det en kille som tog hand om en liten tjej och han blev sedan tvungen att skicka henne till hennes mamma som var någon annanstans. När han sade farväl till henne på flygplatsen började jag snyfta i täcket, diskret som attan för att maken inte skulle se mig. Det var bara hela grejen av avskedet och musiken och det allmäna smörandet, det blir för mycket för mig. Jag ylade som en prärievarg på bion igår också. Var redo med näsdukarna säger jag bara!
Kommentarer
Trackback
