Gravidblogg

Jag har sovit dåligt den senaste tiden, vet inte riktigt vad det beror på. Så jag var lite trött när jag gick upp med stumpan imorse och traskade iväg till dagis. Väl hemma hade jag lite mer än en timma på mig att äta frukost och duscha innan jag skulle till sjukgymnasten, och jag hade också tänkt hinna dammsuga nedervåningen. Det hann jag inte med utan fick åka. Tvekade om jag skulle ha kryckorna med mig, men så tog jag dem iallafall, har märkt att det hjälper även på korta sträckor. Hos sjukgymnasten fick jag först ultraljud på fogarna bak, sedan satte vi TENS där och nålar i ljumsken. Det är ju ett lite knepigt ställe att komma åt, för jag brukar ligga med benen upp på en stor fyrkantig kudde, så idag testade vi en låg rund kudde istället. Ingen bra idé. Det kändes halvdant redan när hon lade upp den, men jag tänkte att man måste ju prova. När tiden var ute och jag skulle sätta mig upp gick det nästan inte. Hela högra sidan var helt låst, både fram och bak. Jag fick hasa mig ned från britsen och var tvungen att ta stöd för att få på mig byxorna. Just då var jag jäkligt glad att jag hade kryckorna att hänga på, annars hade jag inte kunnat gå.
Men så är jag ju en envis jävla idiot också, jag hade ju gett mig den på att dammsuga hemma. Och det gjorde jag också, med dammsugaren i ena handen och kryckan i den andra. Sen fick jag för mig att sätta på ett sådant där litet extra munstycke och dammsuga runt tv:n och dvd:n, då måste jag gå ner på knä. Och när jag skulle resa mig upp fick jag ett så smärtsamt hugg i magen att jag höll på att ramla. Då bestämde jag att det fick vara nog och gick och lade mig i hammocken istället.

Jag är lite orolig för ärrvävnaden i livmodern. Ibland när jag ligger i sängen och känner hur bebisen vänder på sig så kan det göra otroligt ont på ett ställe ut till höger. Jag funderar på om ärrvävnaden kan ha hamnat så högt upp som i midjehöjd och om den inte tänjer sig lika bra som resten av livmodern. För det känns trångt i magen, mycket trängre än hur jag minns det. Jag har ju ändå två månader kvar, även om magen inte ser så värst stor ut. Jag ska försöka prata med barnmorskan om det här på kontrollen på fredag, Sf-måttet borde väl avslöja hur storleken egentligen är, jag är säkert bara nojig.

Mitt humör börjar bli påfrestande också. Jag försöker låta bli att visa det, men jag kan bli helt vansinnig på pyttesaker. Som att maken inte tar undan sin tallrik efter maten eller bara lämnar sina byxor på golvet. Eller när Sanna medvetet gör precis tvärtemot vad jag säger (vilket är fullständigt normalt när man är tre), eller om svärmor inte respekterar mina gränser. Frågan är hur mycket som är hormoner och irritation över att ha ont hela tiden och hur mycket som är normal tålamodsbrist?
Som nu, min svåger är här hemma, han och maken har varit och spelat tennis och nu ser de på fotboll. Jag har städat så mycket jag orkar idag och när far och dotter kom hem så var vardagsrummet fläckfritt. Innan jag gick upp för att natta Sanna hade jag tagit disken, torkat borden och städat undan leksakerna. Och jag är helt säker på att det kommer ligga glasspapper på bordet och strumpor på golvet när jag kommer ner imorgon. Jag ligger alltså och irriterar mig på saker som kanske kommer att hända. Bara det känns fel. Men vad gör jag om det ser ut som jag tror? Biter jag ihop och städar upp eller ska jag skita i att ta det och låta det ligga? Och fixar jag det i mitt nuvarande boarstadium? För imorgon har jag nämligen lovat mig själv att ta det lugnt, jag måste vila om inte fogarna ska ta knäcken på mig. Jag vet att jag borde prata med maken om det här, men jag vill inte vara en gnällis och vi ses så lite som det är att jag inte vill att det här ska ligga mellan oss. Men är jag irriterad och inte säger något så finns det ju där ändå. Det är verkligen inte han som lägger krav på mig att huset ska vara städat och maten ska stå på bordet, men någonstans innerst inne så tror jag att han ändå förväntar sig det. För jag är ju faktiskt hemma hela dagarna. Men det borde faktiskt räcka att plocka upp efter Sanna.

Usch, jag vill bara vara pigg och glad och smärtfri igen. Jag tycker inte om mig själv när jag är på det här viset!

Jag tror min mage spricker snart! Jag känner sparkar i revbenen och långt ut åt sidan vid höften samtidigt. Jag måste ha en jättebebis i magen! Ska till mvc på fredag nästa vecka, det ska bli intressant att höra hur sf-måttet är. Och kolla blodsockret. Även om jag får graviditetsdiabetes så tycker jag det är lite väl tidigt för bebisen att bli ovanligt stor. Eller så är magen bara lite för trång än så länge, men jag känner verkligen hur det drar och sträcker i den. Huden kliar och jag har redan svårt att andas i vissa ställningar. Känner mig helt enorm, men jag tror inte att jag ser lika stor ut som jag känner mig. Även om jag idag har känt mig väldigt stor och tung.

Testade mitt blodsocker igår hos svärföräldrarna. Två timmar efter mat och jordgubbar (med lite socker på) låg det på 6,4. Jag tror att det är ganska bra, men jag vet inte om testtillfället var det bästa. Men jag hoppas ändå att min duktiga livsstil har lönat sig!

Vad har jag gjort för att förtjäna denna foglossning, annat än att vara gravid? Jag medger att jag är en latmask ibland, men fullt så orörlig har jag faktiskt aldrig varit. Jag har gått stavgång och dansat linedance av hjärtats lust, men inte ens dansen unnar du mig längre. Tycker du verkligen att det är bättre på det här viset? Till och med vår gamla favoritsysselsättning, halvligga i sängen och se en god tv-serie klagar du på. Vad ska jag göra för att göra dig nöjd? Annat än att plocka ut bebisen förstås, och det tänker jag inte göra än på två och en halv månad. Så nu tycker jag att du skärper dig och så lovar jag att göra mitt till för att vi ska komma bättre överens? Återkom med svar snarast.

Med vänliga hälsningar
Din inneboende

när man känner att man mest har gnäll att skriva. Jag menar verkligen inte att gnälla, jag är jättelycklig över att vara gravid och jag fnissar varje gång liten drar igång i magen. Idag drack jag en kvarts liter isvatten på en gång (ja, jag var törstig) och genast sprattlade det igång som om det var åttiotalsdisco i magen.

Men dessa fogar! Jag blir helt vansinnig! Nu har det börjat kännas mer och mer i blygdbenet också och det är nästan värre än ljumskarna. Jag kan inte ta ett steg utan att det känns som om benen ska rasa ihop på mig. Hoppas att akupunkturen ska börja hjälpa snart. Jag är ju hemma på heltid nu sedan semestern satte in för en vecka sedan, men det hjälper inte riktigt. Kanske är det mest för att jag boar något enormt, jag kan bara inte låta bli, men jag måste nog. Samtidigt kan jag ju inte ligga i sängen hela dagarna heller, även om det är enda gången jag är riktigt smärtfri. Sedan blodsockerkraschen i måndags har jag inte varit ute och stavat. Jag har ju återhämtat mig, men ändå inte. Jag har varit trött och håglös ända sedan dess och den enda motionen jag får är promenaden till och från dagis två gånger om dagen. Känns som om det inte riktigt räcker, inte om jag vill ha ner blodsockret, men energin tar liksom slut där. Kanske behöver öka upp järnet?

Annars går det rätt bra med diabeteskosten. Jag har otroligt stort stöd i Lisa, en klippa som jag skamlöst utnyttjar som min personliga kostrådgivare. Igår gjorde jag kalljästa fullkornsfrallor som blev helt okej. Men imorgon står jag inför en utmaning - jag och maken ska ut och äta middag med goda vänner och det verkar luta åt en pastarestaurang. Och det är inte bra mat för mig, såvida inte de har fullkornspasta och det tror jag inte de har. Men om jag äter ordentligt under hela dagen och kanske smyger med mig en fullkornsfralla att komplettera med så hoppas jag att sockret ska hålla sig stabilt. Jag ska iallafall försöka göra ett så bra matval som möjligt och sedan njuta av att äta middag ute i trevligt, vuxet sällskap!

Känns jättekonstigt i hela kroppen, jag känner mig svag, darrig och illamående. Mådde bra när jag vaknade imorse, lite hungrig bara. Men vi försov oss litegrann så jag och Sanna fick skynda oss till dagis. Direkt efter dagis tog jag en stavrunda, lite längre än förra veckan, tänkte jag skulle öka på lite. Väl hemma hade jag otroligt ont i fogarna, men kände mig varken törstig eller hungrig. Men jag är ju inte dummare än att jag fattar att jag måste äta och dricka så jag gjorde lite bacon och ägg (inte världens bästa, jag vet, men jag har inte hunnit baka bröd ännu). Tog med det upp i sängen och fick riktigt tvinga i mig maten. Fick i mig det ena ägget och baconet, men höll på att kräkas när jag skulle äta det andra ägget. Drack lite vatten - och somnade. Har legat och småslumrat nu i nästan två och en halv timma, men känner mig fortfarande helt livlös. Händerna skakar så jag knappt kan skriva. Jag måste ha fått ett rejält blodsockerfall. Det är dags för lunch och jag har ingen aptit och mår fortfarande illa. Ska gå och göra lite havregrynsgröt eller något. Inte kul. Och Sanna ska hämtas på dagis om två timmar. Kommer bli en supermammadag, det känner jag redan nu.

Jäsikens vad jag boar just nu! Jag har en lång lista på kylskåpet där jag skrivit upp saker som jag vill ha gjort nu under min långa ledighet. Sen vad kroppen orkar med, det är en heeeelt annan sak! Men idag har jag faktiskt strukit två saker på min lista: jag har städat skafferiet och tvättat väggarna på gästtoaletten. Och jag är odrägligt nöjd med mig själv. Maken är inte riktigt lika nöjd, han får släpa två tunga säckar till containern imorgon. Jag hade så mycket utgånget i skafferiet att jag nästan skämdes! Men det kändes otroligt skönt att få rensat ut det. Jag satt på en stol och hade säcken bredvid mig, så även om det tog ett bra tag så tog kroppen inte så mycket stryk. Som grädde på moset gick jag ner till återvinningsstationen med fem papperspåsar återvinning packade i barnvagnen.

Testet i måndags visade att jag inte hade graviditetsdiabetes, men att blodsockervärdena var förhöjda så jag måste ändå äta diabeteskost resten av graviditeten. Än så länge går det ganska bra, men helt lätt är det inte. Särskilt inte med cravings. Men jag gör aktiva val, tänker mig för och kämpar på. För nu när jag är ledig är det jag och bebis som gäller, vår hälsa kommer först! Mer grönsaker och promenader är de översta punkterna på min lista. En positiv sak jag har märkt av koständringen - jag har fått mindre halsbränna!

På min vanliga blogg fick jag härom dagen en fråga om inte magen börjar bli ganska stor nu. Det var ju ett tag sedan jag lade ut någon magbild, och jovisst hade jag växt för det var rätt svårt att ta en bild på mig själv märkte jag! Ingen blev riktigt bra, så det får bli en bildserie helt enkelt.
    
Och för skojs skull lägger jag in en bild på hur det såg ut den 18 april, alltså för drygt en och en halv månad sedan:  Mjo, lite har jag allt växt!

Jag minns ju att jag med Sanna blev kissenödig i parti och minut, men jag tror baske mig att den här lill* är snäppet värre. Det är som om h*n står på blåsan, jag kan verkligen känna specifikt tryck där. Men då kan jag buffa lite på magen och så flyttar h*n sig och då går det över. Skumt som attan. Har också börjat känna att h*n nog når upp till revbenen om h*n tar i. Lite tidigt, men det här blir nog en stor unge det här med! Storasyster vägde ju 4200 gram och var 53 cm lång så det finns ju lite att brås på!