Gravidblogg

Tänkte att det kanske skulle vara bra att skriva ner hur inskrivningen var innan det försvinner i bebisglömskan!
Vi kom till avtalad plats på KK Östra ungefär tio över ett den 1 september. Precis när vi kom fram öppnades en dörr och en sköterska frågade: "Är du Julia?" så det löste ju sig galant. Där inne väntade också en ung kvinnlig tysk läkare som är den som skall genomföra snittet imorgon. De fick mina papper och så fick jag svara på en massa frågor om hälsa, blodproppar och annat. Jag fick också ta ett blodprov för att kolla järnet. Det låg på 102 så det var lite lågt tyckte läkaren, men det visade sig vara för sent att få medicin som skulle skjuta upp järnvärdet, så de har beställt blod till operationen imorgon. Det är inte säkert att jag behöver det, men det är väl för säkerhets skull.
Sedan gick vi ner till förlossningen för läkaren ville ta ett ultraljud för att se hur moderkakan låg. Den låg fint i förhållande till hur snittet ska sitta och så fick vi ju en liten bonustitt på busbebis!
På väg upp från ultraljudet träffade vi på Cecilia från min nätgrupp tillsammans med sin sambo och det vackra lilla knytet William så vi blev pratandes en stund.
Tillbaka upp på rummet med läkaren där vi fick vänta ett tag medan hon fyllde i papper som narkosläkaren skulle ha. Nästa stopp blev alltså operationsavdelningen ett par trappor upp. Där hade de mycket att göra, men efter en stund kom det en mycket trevlig narkosläkare och vi satte oss och gick igenom hur det fungerar med ryggbedövningen. Jag har ju varit lite orolig att det ska göra ont, och det kan ju kännas litegrann, men han förklarade precis hur det ska kännas och i vilka lägen jag ska säga ifrån. Jag hoppas att han är min narkosläkare imorgon, men det är ju givetvis inte säkert.
Efter nakosläkaren gick vi ännu en gång ner till det rummet där vi träffat läkaren, den här gången fick vi prata med en sköterska som gav oss tiden vi skall vara på plats imorgon och lite andra detaljer. Klockan sju imorgon bitti skall vi infinna oss på avdelning 308 där jag blir förberedd för kejsarsnittet. Vi står först på listan, men kommer det akutsnitt och sånt så går de givetvis före. Men någon gång under förmiddagen bör vi få vår bebis!
Så nu loggar jag ut för den här gången, och jag lovar att skriva igen så fort vi får komma hem! Hej så länge och önska oss lycka till imorgon!

Märkligt att man kan känna att tid både går långsamt och väldigt snabbt. Fyra dagar kvar, det var inte längesedan jag skrev att det bara var 44 dagar kvar och hur fort det gått. Samtidigt går jag runt och vankar här hemma, känner mig märkligt rastlös på något sätt. Skulle gärna sitta i källaren och greja med lapptäcket, men så fort jag gör det så kommer det en liten treåring och är nyfiken och vill vara med. Och även om jag låter henne prova det mesta så känns symaskinen lite för farlig för små fingrar. Nu har hon visserligen lekt väldigt bra själv hela morgonen, så jag ska nog smyga ner och se om jag inte kan få klippt till lite fler lappar iallafall!

Känner inte så mycket annat annars, en del sammandragningar förstås men inga andra indikationer på att bebis skulle komma tidigare än beställt. Är väldigt hungrig och trött hela tiden, men har ingen lust på mat ändå. Skulle väl vara skräpmat då, men det försöker jag låta bli. Sova skulle jag kunna göra hela dagen, men då blir nätterna helt paj så jag försöker hålla mig vaken, men lägger jag mig med en bok eller tidning i soffan så däckar jag direkt...

Igår fick jag tag på ett par sköna mysbyxor, ett par vita. Kanske inte världens bästa färg, men jag får hoppas att jag inte sölar ner dem med en gång. Små flaskor med schampo och sånt köpte jag på Apoteket, det tar inte så mycket plats i necessären. Tyvärr fanns inte den amningströjan jag ville ha på H&M på Backaplan, jag sparkar mig därbak för att jag inte köpte två när de fanns i Nordstan! Ett par nya pocketböcker blev det också.
Så igår kväll började jag plocka fram saker till bb-väskan. Håller på att tvätta underkläder, har hört att det är skönt att fortsätta ha mammatrosor på sig medan snittet läker. Jag ska packa ner min favoritpyjamas också, de ligger också i tvätten. Bebiskläderna har jag redan valt, men de ligger fortfarande i vaggan. Andra saker är det lite för tidigt att packa känner jag, som kameran och mobilladdaren. Däremot har jag tankat på mitt kontantkort så det är avklarat och kamerabatteriet borde jag kunna ladda upp också för säkerhets skull.

Nu ska jag gå till frysen och hämta lite isbitar, det är det enda som är riktigt gott just nu, att knapra på is. Ja, jag vet att jag är skum! Hej så länge!

Imorse var det telefonväkteri på SVT's morgonprogram om svininfluensan. Jag hade precis vaknat och höll på att väcka Sanna, men slängde mig på telefonen ändå, för jag har funderat på om jag kan bli vaccinerad när jag ammar. Och hör och häpna, jag kom fram! De som tog emot frågan tyckte att den var bra och sa att om den skulle vara med så skulle de ringa mig inom ett par minuter. Under tiden hade Sanna vaknat till och ville ha scones till frukost, så vi gick ner till köket och började plocka fram saker. Medan vi grejade där ringde telefonen och jag skulle få släppas fram till morgonsoffan. Jag viskade till Sanna att fortsätta ta fram saker och sin stol medan jag pratade i telefonen. Sedan smög jag undan och väntade på min tur.
Efter någon minut blev det min tur och jag ställde min fråga och fick svaret att jag absolut kan bli vaccinerad men att det inte ger bebisen mer skydd än det som amning vanligen ger. Men det ska iallafall inte vara skadligt för bebisen. Känns skönt att ha fått svar på det, för det har jag funderat ganska mycket på.
Lite lustigt var det dock att när jag kom till dagis med Sanna en och en halv timma senare kom en av fröknarna fram och frågade om hon pratade med en tv-kändis! Hur sjutton hon hann koppla att det var jag och ens kände igen min röst som fortfarande var hyfsat sömndrucken, men det hade hon gjort!

Idag står sista MVC-besöket på tur. Känns väldigt definitivt på något sätt, men det är ju faktiskt bara sju dagar kvar. Hjälp!

Jag tror att halsbrännan har gett mig magkatarr. Eller åtminstone sår i matstrupen. Oavsett vad jag äter så gör det ont nere åt magmunnen till, precis som vid magkatarr. Skillnaden är att det inte gör ont hela tiden utan bara när jag äter eller dricker, i synnerhet något varmt eller surt. Jag hoppas att det är något som ger med sig efter förlossningen, men jag ska ändå ta upp det med barnmorskan på torsdag när jag ska på min sista kontroll. Då måste jag också komma ihåg att be om min blodgruppering, jag vet att jag tog provet men minns inte att jag har fått något papper. Men det kan ju gå direkt i journalen förstås, har faktiskt inte koll på det.

Annars börjar det ju dra ihop sig så smått. Imorgon är det åtta dagar kvar till snittet, känns väldigt overkligt. Maken frågade mig idag vad jag ville ha gjort före förlossningen och det ska jag fundera lite på imorgon. På rak arm sådär så vill jag till Cubus och se om de fortfarande har en väldigt bekväm modell av mysbyxor inne. Jag har hört att det gör väldigt ont över snittet i början och mina vanliga mysisar börjar bli ganska sunkiga. Så det ska vi göra på lördag. Eventuellt ska vi också åka förbi Movieline, fick presentkort där av jobbarkompisarna i förra veckan när jag fyllde år och det är väl inte fel att ladda upp med lite filmer eller serier att titta på när amningssessionerna kommer igång. Annars vill jag nog helst få städat hemma också. Det är ganska god ordning fortfarande sedan kalaset, men eftersom jag inte fixar vare sig dammsugning eller golvtvätt så faller det ju på makens lott. Han jobbar dock tolvtimmarsdagar, så han är rätt mör när han kommer hem på kvällen. Därför får det bli ett helgprojekt det med. Men annat än det så kan jag inte komma på någonting. Maken har lovat att han och Sanna ska handla på fredagen medan jag ligger på BB så det behöver jag inte heller tänka på.
Mamma köpte fänkålsthé till mig på hälsokosten förra veckan, så det har jag också hemma.

Magen kurrar, ska se om jag hittar något som svidmagen står ut med innan jag somnar. Godnatt!

Nu har jag slått alla rekord i konstigheter.  Den senaste tiden har jag haft dille på vissa lukter. Och det är inte rosor och choklad vi pratar om, nej nej. Jag har alltså rena begär efter att känna doften av bensin, betong, vissa avgaser och så vidare. Min absoluta favoritdoft är dammlukten som kommer när dammsugaren är igång och vårt vedförråd med sin blandning av trä och olja är en höjdare. Silikontätning ska vi inte tala om! Tack och lov har jag vissa gränser, till och med i detta förvirrade tillstånd fattar jag att det inte är så värst nyttigt att andas in bensinlukt till exempel. Men vad sjutton är det för fel på mig?

Vi lämnar mitt mentala tillstånd och går över på det fysiska. Igår var vi nämligen inne på specialistförlossningen, jag och maken. Det började på fredag kväll efter en otroligt skön massage och god middag på A Hereford Beefstouw. Väl hemma igen och nedstoppad i sängen började jag känna av molvärk i ryggen som sedan spred sig till magen. Det kom också långa och intensiva hugg i underlivet. Det spelade ingen roll hur jag låg eller satt i sängen, det gjorde bara ont. Jag övervägde att ringa mina föräldrar och säga att de skulle vara beredda, men för att spara deras nattsömn gjorde jag inte det. Tre timmars sömn fick jag och var som en zombie hela lördagsmorgonen. Men vi åkte ändå till stan för sedvanlig köttbullefrukost (maken och dottern alltså, jag har inte kunnat äta köttbullar på flera månader) och sedan apoteket och torget. Därefter åkte vi och handlade på Coop och så hem ett par timmar. Vilade litegrann och sedan åkte vi till Säve på 64-årskalas. Vår gudson Lukas fyllde fyra och hans föräldrar 30 år vardera. Men jag orkade bara en knapp timme vid bordet, sedan fick jag gå och lägga mig i värdparets säng och flåsa sammandragningar. Mamma och pappa hade sagt att vi kunde komma med Sanna till dem efter kalaset om jag behövde vila, så det gjorde vi faktiskt. Men när vi lämnade kalaset frågade flera av gästerna om vi var på väg in till bb, så jag såg väl ganska medtagen ut.
När vi kom hem efter att ha lämnat Sanna ringde jag in till förlossningen för att höra vad de tyckte, och de ville att vi skulle komma in med en gång, så det var bara för maken att hämta bilen igen. Vi åkte in till specialförlossningen och blev genast omhändertagna, in på ett rum och på med ctg:n. Där låg jag sedan i tjugo minuter, naturligtvis utan en enda sammandragning. Direkt efter ctg:n blivit godkänd kom en jätterar kvinnlig läkare in. Hon förhörde sig lite om hur jag mådde och sedan gick vi in på ett undersökningsrum där hon kollade tappen och lite sådant. Hon hade läst min journal och hade full koll på mina speciella omständigheter och det kändes jätteskönt. Tappen var dock två centimeter och relativt hård, så ingen förlossning på gång med andra ord. Förhållningsordern var total vila, jag får inte ens sy på lapptäcket i källaren egentligen. Maken skickade hon att hämta bilen, det var inte tal om att gå till parkeringen.
Så jag har verkligen försökt vila, men jag är inte så bra på det när det finns saker att göra. Maken spänner ögonen i mig ibland när jag går och plockar med min lilla tång men jag har svårt att vara stilla. I eftermiddags följde jag med maken och hans bror på bio, men det känner jag ju nu i efterhand att det kanske inte var så smart. Kanske ska börja ta det här med vilan på allvar... Efter bion hämtade vi upp Sanna och åkte hem och nu är det sängläge igen. Imorgon ska jag prata med dagis om att kanske kan få ha Sanna några fler timmar, även om de inte ville gå med på det i förra veckan. Men nu har jag faktiskt läkarorder. Dessutom jobbar maken tolvtimmarspass så det är ganska många timmar som Sanna får vara ensam hemma med en tråkig mamma.
Läkaren sa också att om jag känner att det blir för jobbigt, om värken inte avtar och så, så vill hon att jag kontaktar dem och det kan bli tal om att flytta fram snittiden. Men nu är det bara tio dagar kvar och jag ska försöka stå ut. Dessutom åker mamma på kurs tisdag-torsdag och jag vill att Sanna ska vara hos mormor och morfar när jag är på bb, så det blir till att knipa!

Snart är det dags att sova! Godnatt!

Jag vet att jag tjatar om mina händer, men det blir bara värre och värre! Såhär såg vänsterhanden ut imorse när jag försökte knyta den:  Mer går liksom inte. Att öppna mjölkpaket eller skruva upp korkar är inte att tänka på. Men jag har kommit på att det blir bättre när jag duschat, så jag går och gör det så fort jag har fått upp Sanna ur sängen. Men det tar ändå upp till två timmar innan jag får full funktion i händerna igen. Så himla skumt.

Idag har jag ändå varit ute på lite äventyr. Först åkte jag till Paula i Kungsbacka för att lämna tillbaka bestick och smörgåstårtefat (tack igen gumman). På vägen ner pratade jag med mamma som bland annat undrade om jag hade packat min bb-väska ännu. Och det har jag ju inte, det är ju prick två veckor kvar tills snittet och det finns inte i min värld att bebis kan komma tidigare. Sedan åkte jag in till stan, för Sanna är i desperat behov av nya kläder, framförallt byxor. Jag fick köpt ett urval byxor och tröjor på H&M samt en amningströja och två amingslinnen till mig. Men så hade jag lovat Sanna att försöka få tag i hängslejeans, vilket jag hade sett i ett reklamblad från Lindex. Men det fanns inga i butiken i Nordstan så de ringde till butiken på Kungsgatan, där ingen svarade naturligtvis. Så jag tog mig dit och på vägen började jag få konstiga känslor i bebismagen. Väl där fanns det givetvis inga på Kungsgatan heller. Men eftersom jag tagit mig så långt gick jag till Vanilj och åt en kycklingsallad till lunch och vilade. Passade på att ringa mamma igen för att be henne kolla på Lindex i Mölndal, och se! Där fanns de! Sedan stapplade jag tillbaka till Nordstan, köpte en ny pava Gaviscon och gick till Polarn och Pyret för att titta efter amningströjor, men det fanns inga. Så jag åkte hem och vilade mig en timma innan jag skulle hämta Sanna på dagis, men fy satan vad ont jag hade när jag skulle åka dit! Och det har inte blivit bättre under kvällen. Jag har fått molvärk i både mage och rygg och muttrar lite över min mor som skulle börja hojta om bb-väska... Men jag tror bara det är överansträngning, här kommer ingen bebis än på länge!
Men en sak är säker, jag längtar till gravidmassagen som jag ska på imorgon, en födelsedagspresent från min käre make!

Nu ska jag gå och vila lite igen, känner mig otroligt trött idag! Hej så länge!

Det blir bara värre och värre! Först var det bara på morgonen, men nu är det även på kvällarna. Jag är så stel och öm att jag knappt kan skriva. Jag missar bokstäver och får sudda mer än jag får skrivet. Så det blir kortfattat ikväll.

Vi har mest städat de senaste dagarna, nu väntar dubbla trettioårskalas. För familjen på söndag och öppet hus på tisdag som är min "riktiga" födelsedag. Har med andra ord inte tagit det så lugnt som jag skulle behöva. Misstänker att jag har börjat läcka lite fostervatten. Men det är ju inga floder och jag är verkligen inte säker, så jag avvaktar ett tag och ser hur det utvecklar sig. Tror också att en del av slemproppen gick häromdagen. Men jag har ingen molvärk och inga andra känningar, så det kan ju också röra sig om helt vanliga flytningar. Men jag tror ändå inte det, lukten är annorlunda.
Men först ska det fyllas år, ingen bebis före trettio!

Sitter framför datorn och slösurfar och bebis beter sig konstigt. Det tog ett par minuter för mig att fatta att h*n har hicka! Sanna hade det jätteofta, men det här är första gången som bebis har det. Känns rätt roligt faktiskt!

Bm-besök idag, inte min ordnarie utan den jag hade under förra graviditeten. Men det var ett ganska kort besök, inga prover togs förutom blodtrycket som låg på 100/60. Sf-måttet var 35, +4,5 cm sedan sist. Men jag ligger ändå under det översta strecket så det är lugnt. Kan dels bero på att det var en annan barnmorska som mätte eller så kan det vara för all vätska jag binder i kroppen. Utan att ens ha sett mig den här graviditeten så såg bm att jag var rätt svullen. Fingerknäppandet berodde högst troligt på vätska runt lederna sa hon.
Jag hade Sanna med mig under besöket och hon skötte sig exemplariskt. Skönt.

Jag har haft lite problem med mina långfingrar de senaste dagarna, i en vecka-tio dagar sådär. Det började med höger långfinger. En morgon när jag vaknade hade jag haft handen knuten (eller något) och när jag skulle räta ut fingrarna så satt långfingret fast på något sätt. Jag fick verkligen tvinga upp det och till slut lossnade det med ett knäpp, ungefär som när man knäcker med knogarna. Om jag böjde fingret nedåt mot roten av tummen så fastnade det igen, men efter någon timma lade det sig. Men nästa morgon var det likadant igen och sedan fick jag det i vänster långfinger också. Det gör inte ont, men varje morgon är fingrarna stela och det knäpper i dem. Idag däremot tog det längre tid innan det släppte i långfingrarna och resten av fingrarna har känts stela och ömma när jag försöker knyta handen, eller kanske mer svullna. Frågade maken om han tyckte att mina fingrar såg svullna ut och det tyckte han. Då gick jag och provade mina ringar som jag inte haft på mig på ett tag. Och jo, jag är nog rätt så svullen när jag tänker efter...   Så det är antagligen därför mina långfingrar knäpper, jag har nog börjat binda lite vätska. Vilken känns konstigt för jag kissar femtioelva gånger varje dag. Men men, ännu ett glädjeämne i slutet av en graviditet i augusti!

När jag ändå hade kameran framme passade jag på att ta ett par magbilder. Japp, den växer den med. Jag ber på förhand om ursäkt för min äckliga navel, det är operationsärret från förra sommaren som ser lite läskigt ut.    Om jag ser ut såhär i vecka 35+3 så är det tur att bebis kommer ut lite tidigare, annars kommer min mage nog spricka!

Jag har pratat ut med maken också, känns mycket bättre. Han försöker förstå hur jag känner och anstränger sig lite mer för att visa ömhet, för det är nog mest det jag behöver. Måste också medge att det kändes rätt bra när han berättade att han pratat med sin chef på jobbet idag. Han och hans fru ska ha sitt första barn den 19 september och hon tycker tydligen att livet mest är pest just nu. Och även om jag givetvis tycker synd om henne så känns det rätt skönt att det inte bara är jag som är less på att vara gravid! Och av någon anledning brukar han må bra av att prata om sådana saker med grabbarna på jobbet, det är som om de kan få honom att se saker från en annan synvinkel.

Annars så tror jag faktiskt att allting är färdigt för bebis! Igår var jag och Sanna på Ikea och köpte en filt, gosedjur och en leksakslåda till bebisen. När vi kom hem bäddade vi liggdelen på vagnen och maken monterade på den på kvällen. Idag gick jag till apoteket och köpte stora bindor för avslaget  och nya mjölkuppsamlare (och mer Gaviscon förstås). Alla tvättlappar är också tvättade och lagda i skötbordet, så allt som är kvar att packa in där är blöjorna som också är inköpta. Nu ikväll började jag pula lite med ett lapptäcke, får se om det blir något sytt innan det är bebisdags, jag är iallafall redo för det om jag skulle finna orken!

Det känns verkligen inte som om bebisen kan växa mer! Fötterna ligger och petar bakom revbenen och den stackars blåsan ska vi inte tala om! Undrar om bebis kommer vara större än storasyster när hon föddes, trots att h*n kommer ut16 dagar tidigare? På torsdag är det besök hos barnmorskan, ska bli intressant att se hur magmått och vikt ligger. Men det är inte min vanliga bm, utan den jag hade när jag var gravid med Sanna, och jag tycker inte särskilt mycket om henne. Men det är ju förhoppningsvis bara ett rutinbesök som borde vara snabbt överstökat.

Min make fick sig ett fräs idag. Han skulle iväg och spela tennis med PH efter frukost. Medan vi sitter och äter piper hans mobil till flera gånger, den behöver laddas. Direkt efter frukosten packar han sin väska och ska sticka iväg. Då tittar jag på honom och frågar om han verkligen tycker det är en bra idé att cykla iväg och spela tennis i Länsmansgården och ha en nästan urladdad mobil när hans fru är höggravid? "Ska du föda idag då?" blir hans lite syrliga svar, och nej, det har jag ju inte tänkt, men allt kan hända även om jag inte tror det. Han behöver greppa att det är en bebis på gång här. Den här veckan har han på kvällstid fiskat och spelat tennis samt varit ute och fiskat både fredag och lördag förmiddag i ett antal timmar. Nu när han jobbar behöver vi honom hemma, både jag och Sanna. Nej, vår relation är inte bra just nu och jag vet att jag måste ta tag i det, men jag VILL INTE vara gnällig och hålla på och klaga på honom. Jag vill ju att han ska ha sina intressen, men samtidigt vill jag att vi, hans familj, och då i synnerhet vår dotter, ska vara hans intresse. Karlslok!

Sent igår kväll blev jag bara så trött på mig själv så jag bröt ihop fullständigt. Tårarna bara sprutade och jag ringde till slut mamma som är ute och campar med pappa och goda vänner. Känns bättre nu, även om jag fortfarande är lite under isen. Jag är bara så trött på att ha ont hela tiden, jag orkar ju ingenting. Och det värsta är när det går ut över Sanna, som det gjorde igår när vi var ensamma hemma hela dagen. Idag ska stumpan ut till Torslanda och sova där ett par dagar och jag känner mig jättekluven. Dels för att det ska bli skönt att få vara lite ifred nu när maken börjar jobba, men sen har jag jättedåligt samvete för hon säger ofta att hon inte vill vara där. Men när hon väl är ute hos farmor och farfar så brukar det gå jättebra, så jag hoppas att det gör det denna gången också. 
Turligt nog är det knappt en månad kvar nu, jag tror aldrig jag har längtat så mycket till september som jag gör nu!

Det är ett våldsamt liv på den här bebisen, men jag har ännu inte känt att h*n har hicka. Det hade Sanna otroligt mycket, den här bebisen sparkar istället. 44 dagar kvar nu, känns helt sjukt att veta exakt.
Sammandragningarna är rätt lugna om jag bara är hemma i stillhet, men att gå på Borås Djurpark som vi gjorde i fredags var ingen höjdare. Jag behöver två dagars vila efter en utflykt har jag märkt... Att tvätta är inget magen gillar, och framförallt inte att plocka upp leksaker från golvet. Jag funderar allvarligt på att plockstrejka och att sätta maken på att städa upp i Sannas rum. Det är sånt jag bara inte klarar just nu.
Men jag fick iallafall ändan ur vagnen idag och målade bebisens byrå. Det är en sån grej jag kan göra stillasittande. Innan maken åkte iväg och golfade idag lade han ut byggpapp på uteplatsen och ställde byrån där, och så satt jag på trappan från uteplatsen och målade. Två lager blev det och den blev faktiskt ganska fin så jag är nöjd! Maken ska väl ta och plocka ner den första lådan bebiskläder från vinden någon dag och så får vi se hur mycket som går att använda. Jag börjar med att sortera ut det könsneutrala och skulle sparkbebis visa sig vara en flicka så finns det nog rätt så gott om rosa prylar där i... Jag är visserligen inte så könsbunden vad gäller färger, men lite gränser har jag faktiskt.

Något jag funderar mycket på är svininfluensan. Jag bör ha hunnit få bebisen innan den slår till på allvar i Sverige, men sen då? Jag har läst någonstans att man inte får vaccinera sig när man ammar, och att spädbarn inte heller vaccinerar sig. Maken och Sanna ska göra det iallafall, men jag tror faktiskt inte att vaccinationerna hinner bli klara innan folk börjar bli sjuka. Jag hade inte varit så värst orolig om det inte var för att det tydligen slår hårdast mot sådana som redan är sjuka - och riktigt små barn. Om smittan slår till innan maken och Sanna hunnit vaccinera sig funderar jag på att hålla Sanna hemma från dagis. Jag brukar inte vara nojig vad gäller influensor och kräksjuka. Det är klart att det aldrig är kul att bli sjuk, men det känns inget kul att ha en liten bebis hemma när den första pandemin på många år förväntas svepa över världen. Vi har iallafall redan gjort upp att maken ska sköta handlingar och sånt i höst tills vi vet hur saker och ting utvecklar sig.

På torsdag är det dags för besök på mvc igen. Jag har slarvat lite med diabeteskosten det senaste, så jag lär få en utskällning... Hej så länge!

Vissa dagar känner jag mig jättestor, andra dagar tycker jag inte att magen har växt alls. Men igår tog jag iallafall en ny magbild. Lite koll får man ju försöka ha!

 Magbild 16 juli alltså. Ska nog hinna bli större, 48 dagar kvar!
Så här såg jag ut i vecka 36+5 med Sanna:  Uj uj uj.

Igår gjorde jag middag inspirerad av min syster. Fick så himla god mat hemma hos henne i sommarstugan förra veckan. Så igår blandade jag hackad dill med flingsalt och peppar och vände laxbitar i. Sedan gjorde jag en varm sallad på små kokta rödbetor, färskpotatis med skalet kvar, pumpakärnor, romanticatomater och getost i en vinägrett med olivolja, balsamvinäger, fransk senap och honung. Det blev löjligt gott. Men väldigt rosa...

Idag åker lilla familjen på utflykt till Borås Djurpark med Kicki, Jörgen och Dole. Kryckorna följer med och jag lägger även ner en bok, för jag tror inte att jag kommer orka och får ta min tillflykt till en bänk någonstans. Men envis som jag är så tänker jag iallafall försöka! Hej så länge!

Börjar känna mig helt enorm nu, trots att det är en och en halv månad kvar. Jag har inte jättestor mage, men så har jag en djupt liggande livmoder, så bebisen är är i högsta grad aktiv mot alla mina organ. Nu har jag börjat få fötter i revbenen och lungorna också. Dessutom kommenterade maken storleken på mina bröst idag, och ja, de har växt rejält de med den här gången. Tja, det finns ju kvinnor som betalar för att få den här sizen, så visst. Man tar vad man får!
Av någon skum anledning har jagg fått morgonillamående igen. Det är inte så illa så jag behöver kräkas, men jag har en konstant känsla av åksjuka. Det är lite obehagligt. Eller ja, det är inte bara på morgonen visserligen, jag känner avsmak för nästan all sorts mat nu för tiden. Men det är värst på morgonen.
Läggdags!

Jag har haft ganska kraftiga sammandragningar sedan i måndags, en del av dem har gjort riktigt ont. Så jag ringde till förlossningen för att höra vad de tyckte. De ville att jag skulle vila så mycket som möjligt och se om det gick över. Men det är inte så lätt att vila med en treåring hemma som tycker mamma är en tråkmåns. Men så började jag även få hugg i underlivet och då tröttnade jag på att vila, så i onsdags morse åkte jag in till Antenatalenheten på Östra Sjukhuset. Först fick jag träffa en barnmorska som satte ctg och en mätare för sammandragningar på mig och sedan fick jag lämna urinprov. Efter det fick jag träffa en läkare som undersökte mig med både vanligt ultraljud och ett vaginalt ultraljud, samt att hon undersökte livmodertappen och kände på utsidan av magen. Allt var som det skulle och de kunde inte förklara sammandragningarna. Det kunde vara värmen, ärren i livmodern efter operationen förra året eller något helt annat. Jag har nu blivit beordrad att vila så mycket som möjligt och komma in igen om det fortsätter och jag känner mig orolig. I vilket fall som helst så är jag ju lite av en "specialfall" som de sa på sjukhuset och det skadar inte att ha lite extra koll.
Så det händer inte så himla mycket här. När jag lämnat Sanna på dagis på morgonen har jag mest legat i hammocken och gjort halsband eller läst, det blir inte så mycket action helt enkelt.
Vädret har ju varit helt underbart varmt de senaste veckorna, men jag är så otacksam att jag tycker att det börjar bli lite jobbigt. Särskilt nätterna, för plåttaket värmer ju upp vår övervåning så vi aldrig har under trettio grader däruppe. I början ratade jag täcket till förmån för mitt tunna lapptäcke, men nu är även det borta. Jag sover i min svalaste pyjamas och alldeles innan jag går och lägger mig tar jag en riktigt iskall dusch. Det hjälper lite. Samtidigt vill jag ju inte klaga nu när vi äntligen har haft skön sommar, men enligt väderprognoserna skall det snart ta slut och bli lite svalare. Och då klagar man säkert för det...
Men än så länge håller jag mig i min hammock tillsammans med bordsfläkten eller nere i min svala källare och spelar tv-spel!

Jag har sovit dåligt den senaste tiden, vet inte riktigt vad det beror på. Så jag var lite trött när jag gick upp med stumpan imorse och traskade iväg till dagis. Väl hemma hade jag lite mer än en timma på mig att äta frukost och duscha innan jag skulle till sjukgymnasten, och jag hade också tänkt hinna dammsuga nedervåningen. Det hann jag inte med utan fick åka. Tvekade om jag skulle ha kryckorna med mig, men så tog jag dem iallafall, har märkt att det hjälper även på korta sträckor. Hos sjukgymnasten fick jag först ultraljud på fogarna bak, sedan satte vi TENS där och nålar i ljumsken. Det är ju ett lite knepigt ställe att komma åt, för jag brukar ligga med benen upp på en stor fyrkantig kudde, så idag testade vi en låg rund kudde istället. Ingen bra idé. Det kändes halvdant redan när hon lade upp den, men jag tänkte att man måste ju prova. När tiden var ute och jag skulle sätta mig upp gick det nästan inte. Hela högra sidan var helt låst, både fram och bak. Jag fick hasa mig ned från britsen och var tvungen att ta stöd för att få på mig byxorna. Just då var jag jäkligt glad att jag hade kryckorna att hänga på, annars hade jag inte kunnat gå.
Men så är jag ju en envis jävla idiot också, jag hade ju gett mig den på att dammsuga hemma. Och det gjorde jag också, med dammsugaren i ena handen och kryckan i den andra. Sen fick jag för mig att sätta på ett sådant där litet extra munstycke och dammsuga runt tv:n och dvd:n, då måste jag gå ner på knä. Och när jag skulle resa mig upp fick jag ett så smärtsamt hugg i magen att jag höll på att ramla. Då bestämde jag att det fick vara nog och gick och lade mig i hammocken istället.

Jag är lite orolig för ärrvävnaden i livmodern. Ibland när jag ligger i sängen och känner hur bebisen vänder på sig så kan det göra otroligt ont på ett ställe ut till höger. Jag funderar på om ärrvävnaden kan ha hamnat så högt upp som i midjehöjd och om den inte tänjer sig lika bra som resten av livmodern. För det känns trångt i magen, mycket trängre än hur jag minns det. Jag har ju ändå två månader kvar, även om magen inte ser så värst stor ut. Jag ska försöka prata med barnmorskan om det här på kontrollen på fredag, Sf-måttet borde väl avslöja hur storleken egentligen är, jag är säkert bara nojig.

Mitt humör börjar bli påfrestande också. Jag försöker låta bli att visa det, men jag kan bli helt vansinnig på pyttesaker. Som att maken inte tar undan sin tallrik efter maten eller bara lämnar sina byxor på golvet. Eller när Sanna medvetet gör precis tvärtemot vad jag säger (vilket är fullständigt normalt när man är tre), eller om svärmor inte respekterar mina gränser. Frågan är hur mycket som är hormoner och irritation över att ha ont hela tiden och hur mycket som är normal tålamodsbrist?
Som nu, min svåger är här hemma, han och maken har varit och spelat tennis och nu ser de på fotboll. Jag har städat så mycket jag orkar idag och när far och dotter kom hem så var vardagsrummet fläckfritt. Innan jag gick upp för att natta Sanna hade jag tagit disken, torkat borden och städat undan leksakerna. Och jag är helt säker på att det kommer ligga glasspapper på bordet och strumpor på golvet när jag kommer ner imorgon. Jag ligger alltså och irriterar mig på saker som kanske kommer att hända. Bara det känns fel. Men vad gör jag om det ser ut som jag tror? Biter jag ihop och städar upp eller ska jag skita i att ta det och låta det ligga? Och fixar jag det i mitt nuvarande boarstadium? För imorgon har jag nämligen lovat mig själv att ta det lugnt, jag måste vila om inte fogarna ska ta knäcken på mig. Jag vet att jag borde prata med maken om det här, men jag vill inte vara en gnällis och vi ses så lite som det är att jag inte vill att det här ska ligga mellan oss. Men är jag irriterad och inte säger något så finns det ju där ändå. Det är verkligen inte han som lägger krav på mig att huset ska vara städat och maten ska stå på bordet, men någonstans innerst inne så tror jag att han ändå förväntar sig det. För jag är ju faktiskt hemma hela dagarna. Men det borde faktiskt räcka att plocka upp efter Sanna.

Usch, jag vill bara vara pigg och glad och smärtfri igen. Jag tycker inte om mig själv när jag är på det här viset!

Jag tror min mage spricker snart! Jag känner sparkar i revbenen och långt ut åt sidan vid höften samtidigt. Jag måste ha en jättebebis i magen! Ska till mvc på fredag nästa vecka, det ska bli intressant att höra hur sf-måttet är. Och kolla blodsockret. Även om jag får graviditetsdiabetes så tycker jag det är lite väl tidigt för bebisen att bli ovanligt stor. Eller så är magen bara lite för trång än så länge, men jag känner verkligen hur det drar och sträcker i den. Huden kliar och jag har redan svårt att andas i vissa ställningar. Känner mig helt enorm, men jag tror inte att jag ser lika stor ut som jag känner mig. Även om jag idag har känt mig väldigt stor och tung.

Testade mitt blodsocker igår hos svärföräldrarna. Två timmar efter mat och jordgubbar (med lite socker på) låg det på 6,4. Jag tror att det är ganska bra, men jag vet inte om testtillfället var det bästa. Men jag hoppas ändå att min duktiga livsstil har lönat sig!