Chocolatefrog

Igår kväll somnade ju barnen snällt och tidigt och jag parkerade mig i sängen. Maken kom väl och lade sig runt elva och vi spelade lite scrabble och såg på tv tillsammans innan han sa godnatt och vände sig om. Trots att jag var toktrött ville jag inte somna riktigt än, för Jesper hade inte ätit sen sju så jag var beredd på första nattamningen runt tolvsnåret. Kvart i tolv skulle jag gå och ta ut linserna och så, då jag ser att Sannas dörr är öppen. Hon har rummet vägg i vägg med vårt men båda dörrarna är nästan helt stängda på natten, och jag visste ju att jag hade stängt den när jag hade nattat henne. Jag gick in i hennes rum och såg att sängen var tom. Det var släckt överallt i huset utom den lilla lampan i övre hallen där jag stod. Jag ropade på henne, ingen svarade. Jag sprang ner till soffan, ingen Sanna. Jag sprang upp igen och kollade på toaletten samtidigt som jag hela tiden ropade på henne. Ingen Sanna. Nu vaknade maken också till och började leta. In i hennes rum igen och tittade i sängen, under sängen och i soffan. Ingen Sanna. Jag sprang ner i källaren och letade, tomt där med. Maken kom ner för trappan och började leta och till slut hör jag: "Här är hon!" Och ja, ihopkrupen och sovandes som en stock halvlåg Sanna i skrivbordsstolen... Hon hade som sagt inte tänt en enda lampa, och hon är lite mörkrädd. Hon hade inte heller ropat på oss för det hade jag hört. Min enda slutsats är att hon gått så djupt i sömnen. Jag bar upp henne till sängen och stoppade om henne, hon öppnade inte ens ögonen på hela tiden. Men det dröjde ett bra tag innan den här mamman somnade efter den pulsökningen...