En blogg i natten
På sistone har bloggen blivit sorgligt misskött. Det underlättar ju lite att bild-blogga per mms, och en bild säger ofta mer än tusen ord. Å andra sidan så kan man ju ha annat att säga än "se så söta barn jag har".
Men det är inte så mycket action på lilla familjen just nu. Vi har varit hemma ganska mycket, bara gonat oss i brasvärmen och barnens leenden, Sannas hyss och Jespers framsteg.
Men idag var det slut på ledigheten, iallfall för makens del. För imorse ringde hans klocka okristligt tidigt och han fick smyga ur sängen, vilket inte är helt lätt när den är belamrad med barn. Han kom hem kvart över sex, åt middag och när klockan var kvart i åtta snarkade han gott på soffan. Där ligger han för övrigt ännu. Jag kunde dock fortsätta att njuta av lite ledighet ett tag till, Sanna vaknade vid halv åtta och lömsk som jag är hade jag stoppat in Snövit i videon här i sovrummet och kunde således slumra en timma till... Säga vad man vill om mina barn, men de är väldigt snälla på morgonen!
Imorgon skall Sanna till dagis ett par timmar och hon ser INTE fram emot det. Tråkigt, för det gick väldigt bra före jul. Jag hoppas att det ändå ska gå bra imorgon utan alltför många tårar och att hon ska komma in i dagislunken igen. För visst har vi det bra här hemma tillsammans, men det ÄR skönt att kunna åka på mammafika utan en uttråkad nästan-fyraåring och vi ska ju vara hemma i ett och ett halvt år till med lillebror och hon riskerar att bli väldigt socialt isolerad om hon inte får träffa barn i grupp. Det kommer nog inte göra skolgången lättare för henne senare.
I söndags var jag, maken och svärmor och såg Mölndalsrevyn "Vårdslöst - en akut revy". Jag är uppvuxen med Mölndalsrevyn. Min pappa och storasyster var scenarbetare där i flera år, och när min syster tröttnade tog jag över. Pappa är faktiskt fortfarande engagerad, men har lämnat scenarbetandet till förmån för café och garderob. Man behöver vara snabb och smidig bakom scenen, och tre höftledsoperationer senare är väl det kanske inte pappas gren längre. Men många av mina bästa stunder i ungdomen var där, i omgivningarna runt scenen med vänner som jag förvisso sällan träffar idag men som ändå ligger mig varmt om hjärtat. Men åter till årets uppsättning. Jag tyckte den höll fantastiskt hög klass, många höjdarnummer. Spontana favoriter var parodierna på Caroline af Ugglas, Malena Ehrman och Anna Anka, ljuvligt!
Fy vad sent jag somnar nu för tiden! Dels är jag av naturen nattuggla, men så vet jag också att någon gång mellan tolv och halv två ungefär kommer det en liten ljuvlig flicka, rosig och rufsig i håret, med ett alldeles för stort Nalle Puh-nattlinne och ett gosedjur i famnen. Hon sticker sin varma hand i min, gnuggar sig lite i ögonen och säger med sömndrucken röst: Mamma, du ska funga (sjunga) lite till. Och då smälter man. Men tyvärr innebär det också att jag ofta ligger och väntar på henne, för har jag väl somnat och blir väckt har jag väldigt svårt att somna om. (Det gäller dock inte om lillen vaknar och vill ha mat, då somnar jag så fort jag är inpluggad).
Nu har jag dock varit och nattat om henne, så det är väl dags för John Blund att komma till mig med. Hoppas kan man ju iallafall!
Godnatt!
Men det är inte så mycket action på lilla familjen just nu. Vi har varit hemma ganska mycket, bara gonat oss i brasvärmen och barnens leenden, Sannas hyss och Jespers framsteg.
Men idag var det slut på ledigheten, iallfall för makens del. För imorse ringde hans klocka okristligt tidigt och han fick smyga ur sängen, vilket inte är helt lätt när den är belamrad med barn. Han kom hem kvart över sex, åt middag och när klockan var kvart i åtta snarkade han gott på soffan. Där ligger han för övrigt ännu. Jag kunde dock fortsätta att njuta av lite ledighet ett tag till, Sanna vaknade vid halv åtta och lömsk som jag är hade jag stoppat in Snövit i videon här i sovrummet och kunde således slumra en timma till... Säga vad man vill om mina barn, men de är väldigt snälla på morgonen!
Imorgon skall Sanna till dagis ett par timmar och hon ser INTE fram emot det. Tråkigt, för det gick väldigt bra före jul. Jag hoppas att det ändå ska gå bra imorgon utan alltför många tårar och att hon ska komma in i dagislunken igen. För visst har vi det bra här hemma tillsammans, men det ÄR skönt att kunna åka på mammafika utan en uttråkad nästan-fyraåring och vi ska ju vara hemma i ett och ett halvt år till med lillebror och hon riskerar att bli väldigt socialt isolerad om hon inte får träffa barn i grupp. Det kommer nog inte göra skolgången lättare för henne senare.
I söndags var jag, maken och svärmor och såg Mölndalsrevyn "Vårdslöst - en akut revy". Jag är uppvuxen med Mölndalsrevyn. Min pappa och storasyster var scenarbetare där i flera år, och när min syster tröttnade tog jag över. Pappa är faktiskt fortfarande engagerad, men har lämnat scenarbetandet till förmån för café och garderob. Man behöver vara snabb och smidig bakom scenen, och tre höftledsoperationer senare är väl det kanske inte pappas gren längre. Men många av mina bästa stunder i ungdomen var där, i omgivningarna runt scenen med vänner som jag förvisso sällan träffar idag men som ändå ligger mig varmt om hjärtat. Men åter till årets uppsättning. Jag tyckte den höll fantastiskt hög klass, många höjdarnummer. Spontana favoriter var parodierna på Caroline af Ugglas, Malena Ehrman och Anna Anka, ljuvligt!
Fy vad sent jag somnar nu för tiden! Dels är jag av naturen nattuggla, men så vet jag också att någon gång mellan tolv och halv två ungefär kommer det en liten ljuvlig flicka, rosig och rufsig i håret, med ett alldeles för stort Nalle Puh-nattlinne och ett gosedjur i famnen. Hon sticker sin varma hand i min, gnuggar sig lite i ögonen och säger med sömndrucken röst: Mamma, du ska funga (sjunga) lite till. Och då smälter man. Men tyvärr innebär det också att jag ofta ligger och väntar på henne, för har jag väl somnat och blir väckt har jag väldigt svårt att somna om. (Det gäller dock inte om lillen vaknar och vill ha mat, då somnar jag så fort jag är inpluggad).
Nu har jag dock varit och nattat om henne, så det är väl dags för John Blund att komma till mig med. Hoppas kan man ju iallafall!
Godnatt!
Kommentarer
Trackback
