Vardagsrummet målat!
Och det blev supersnyggt. Medan maken körde lillan till farmor täckte jag golvet med knyckt täckpapp från jobbet och började sedan måla kanter längs golv, tak och kontakter. Men när jag öppnade färgburken kände jag en isklump i magen... "Det är ju samma färg som redan är målad! Jag hatar ju den där grisaprikosa, hur kan jag ha köpt den?!?!?" Jag målade ett par drag, jovisst, samma färg. Äh vad fasen, det blir ju fräschare iallafall tänkte jag och svalde förtreten och fortsatte måla. Men efter en stund när färgen börjat torka så syntes det ju att den visserligen är en liknande. men brunare. Två lager senare är det stor skillnad. Tycker jag iallafall. Maken är inte lika övertygad, men han är man och har helt enkelt inte blick för såna här saker. På tisdag efter jag lämnat Sanna på dagis ska jag åka till IKEA och köpa lite smått och gott, bland annat tyg till nya gardiner, tavellister, ramar och lite sånt. Egentligen har jag inte råd, men det bryr jag mig inte om, nu vill jag ha det fint!
Och så till lite viktigare saker, andra veckan av Sannas inskolning. Tisdag och onsdag gick utan ett pip. Hon äter inte så bra, men sov ju som jag tidigare skrivit redan första gången på onsdagen. På torsdagen kom det ett litet "mamma?" följt av en liten snyftning, men sen gick hon direkt till Sara och brydde sig inte om att jag gick. Hon somnade faktiskt igen(!) och hade ätit två smörgåsar och en halv knäckemacka till lunch, men inte rört soppan. Hon hade också fått följa med fröken Lillemor och några andra barn på promenad till Backa skola och hämta papper. När jag kom såg jag henne genom fönstret, hon satt med sin gosehund vid ett av matborden och var djupt koncentrerad på ett knoppussel. Men tyvärr var jag tvungen att åka till jobbet direkt, så jag körde Sanna till morfar. Hon var glad hela vägen dit och pratade om offa och gunga och när morfar kom och mötte i trappan gick hon raka vägen upp i hans famn och sa: "Gunga!". Och eftersom morfar alltid lyder gick han och hämtade sin jacka och de följde med mig ned igen. Men när jag gick blev hon så ledsen. Det höll i sig länge, så morfar blev till slut förtvivlad och ringde hem mormor. Då blev hon lite gladare, men jag förstår verkligen varför hon blev så ledsen. Det är ju snudd på elakt att hon bara får se mig fem minuter och sen lämnar jag vidare henne igen. Hon måste ha känt sig så oälskad. Hon blev ännu lite gladare sen när pappa kom och hämtade henne. Sen på natten ramlade hon ur sängen och fick en bula i pannan. Nästa morgon pratade vi om dagis och hon var hur glad och nöjd som helst medan vi gick till dagis. Men så fort hon såg huset började hon skaka på huvudet och säga: "Neeee". Mungiporna drogs nedåt och hon sträckte armarna mot mig. Sista biten fick jag bära henne och hon kramade mig jättehårt. Det var så jobbigt, hon sov ju när jag kom hem från jobbet och hade ju varit ledsen när jag lämnade henne hos morfar. Jag kände också att vi knappt hade setts. När vi gick in på dagis kom Sara och mötte oss och fröken Eva satt i soffan. "Vi krisar idag" pep jag och frågade vad jag skulle göra. Jag satt på huk och Sanna snyftade mot min hals. Eva sa att det var en naturlig och sund reaktion på att hon numer vet vad dagis innebär och att det var väntat. Sara sa åt mig att säga hej då ordentligt, jag fick en puss och sen lyfte hon upp henne. Jag fick verkligen behärska mig för att inte sätta mig på trappan och storgråta. Jag antar att det kändes jobbigare bara för att det har gått så bra. Men när jag kom hem ringde jag faktiskt dagis och hon hade lugnat ned sig snabbt och satt nu och lekte. Maken hämtade henne på eftermiddagen för jag var en sväng på jobbet och sa hejdå till en av kollegorna som slutade. Hon var på gott humör och satt och pusslade, hon hade sovit en timme men inte ätit så mycket lunch. Hon var väldigt pappig resten av kvällen, men glad och nöjd. Jag hoppas att det här med maten släpper snart. hennes dagar kommer ju bli längre nu och då blir hon ju väldigt hungrig.
Nu ikväll var jag och maken på bio. Först åt vi middag på Danilo och sen såg vi "1408" i VIP-salongen. Den var rätt okej, men kanske inget jag rekommenderar. Men middag och bio är ju alltid trevligt. Sanna sover hos farmor inatt och med tanke på hur de senaste dagarna har varit så hade jag ju hellre haft henne hemma, men maken hade bokat och betalt biljetterna tidigare i veckan, så det fick bli såhär. Vi ska hämta henne tidigt imorgon och sen ska vi gosa hela dagen.
Igår var jag en surkärring förresten. Som jag tidigare skrivit anser ju jag att om man skall gå runt och knacka på dörrar på Halloween så ska det vara på dagen det är, alltså 31 oktober. Jag skulle kunna sträcka mig till att dela ut godis även på lördagen, men inte varenda dag hela veckan. Så när det ringde på dörren igår kväll och det stod en halvstor unge i Scream-mask och sträckte fram en påse utan att säga nåt så kände jag mig lite vrång och sa att han kom på fel dag. "Blir det nåt eller?" sa han bara då, och då sa jag faktiskt att det inte blir något alls. Nu i efterhand har jag ångrat mig lite, men om han åtminstone sagt "Bus eller godis" så hade han nog fått något. Fem ungar i två omgångar kom det iallafall i onsdags, så lite godis fick jag delat ut. Ikväll har vi ju inte varit hemma så det har ju inte varit lätt att ringa på hos oss. Men jag tycker ändå att det får bli lite ordning på halloween om vi ska ha det. Traditionen är ju rolig och jag tycker inte om att vara vrång...
Nu ska jag passa på och sova. God natt!
Och så till lite viktigare saker, andra veckan av Sannas inskolning. Tisdag och onsdag gick utan ett pip. Hon äter inte så bra, men sov ju som jag tidigare skrivit redan första gången på onsdagen. På torsdagen kom det ett litet "mamma?" följt av en liten snyftning, men sen gick hon direkt till Sara och brydde sig inte om att jag gick. Hon somnade faktiskt igen(!) och hade ätit två smörgåsar och en halv knäckemacka till lunch, men inte rört soppan. Hon hade också fått följa med fröken Lillemor och några andra barn på promenad till Backa skola och hämta papper. När jag kom såg jag henne genom fönstret, hon satt med sin gosehund vid ett av matborden och var djupt koncentrerad på ett knoppussel. Men tyvärr var jag tvungen att åka till jobbet direkt, så jag körde Sanna till morfar. Hon var glad hela vägen dit och pratade om offa och gunga och när morfar kom och mötte i trappan gick hon raka vägen upp i hans famn och sa: "Gunga!". Och eftersom morfar alltid lyder gick han och hämtade sin jacka och de följde med mig ned igen. Men när jag gick blev hon så ledsen. Det höll i sig länge, så morfar blev till slut förtvivlad och ringde hem mormor. Då blev hon lite gladare, men jag förstår verkligen varför hon blev så ledsen. Det är ju snudd på elakt att hon bara får se mig fem minuter och sen lämnar jag vidare henne igen. Hon måste ha känt sig så oälskad. Hon blev ännu lite gladare sen när pappa kom och hämtade henne. Sen på natten ramlade hon ur sängen och fick en bula i pannan. Nästa morgon pratade vi om dagis och hon var hur glad och nöjd som helst medan vi gick till dagis. Men så fort hon såg huset började hon skaka på huvudet och säga: "Neeee". Mungiporna drogs nedåt och hon sträckte armarna mot mig. Sista biten fick jag bära henne och hon kramade mig jättehårt. Det var så jobbigt, hon sov ju när jag kom hem från jobbet och hade ju varit ledsen när jag lämnade henne hos morfar. Jag kände också att vi knappt hade setts. När vi gick in på dagis kom Sara och mötte oss och fröken Eva satt i soffan. "Vi krisar idag" pep jag och frågade vad jag skulle göra. Jag satt på huk och Sanna snyftade mot min hals. Eva sa att det var en naturlig och sund reaktion på att hon numer vet vad dagis innebär och att det var väntat. Sara sa åt mig att säga hej då ordentligt, jag fick en puss och sen lyfte hon upp henne. Jag fick verkligen behärska mig för att inte sätta mig på trappan och storgråta. Jag antar att det kändes jobbigare bara för att det har gått så bra. Men när jag kom hem ringde jag faktiskt dagis och hon hade lugnat ned sig snabbt och satt nu och lekte. Maken hämtade henne på eftermiddagen för jag var en sväng på jobbet och sa hejdå till en av kollegorna som slutade. Hon var på gott humör och satt och pusslade, hon hade sovit en timme men inte ätit så mycket lunch. Hon var väldigt pappig resten av kvällen, men glad och nöjd. Jag hoppas att det här med maten släpper snart. hennes dagar kommer ju bli längre nu och då blir hon ju väldigt hungrig.
Nu ikväll var jag och maken på bio. Först åt vi middag på Danilo och sen såg vi "1408" i VIP-salongen. Den var rätt okej, men kanske inget jag rekommenderar. Men middag och bio är ju alltid trevligt. Sanna sover hos farmor inatt och med tanke på hur de senaste dagarna har varit så hade jag ju hellre haft henne hemma, men maken hade bokat och betalt biljetterna tidigare i veckan, så det fick bli såhär. Vi ska hämta henne tidigt imorgon och sen ska vi gosa hela dagen.
Igår var jag en surkärring förresten. Som jag tidigare skrivit anser ju jag att om man skall gå runt och knacka på dörrar på Halloween så ska det vara på dagen det är, alltså 31 oktober. Jag skulle kunna sträcka mig till att dela ut godis även på lördagen, men inte varenda dag hela veckan. Så när det ringde på dörren igår kväll och det stod en halvstor unge i Scream-mask och sträckte fram en påse utan att säga nåt så kände jag mig lite vrång och sa att han kom på fel dag. "Blir det nåt eller?" sa han bara då, och då sa jag faktiskt att det inte blir något alls. Nu i efterhand har jag ångrat mig lite, men om han åtminstone sagt "Bus eller godis" så hade han nog fått något. Fem ungar i två omgångar kom det iallafall i onsdags, så lite godis fick jag delat ut. Ikväll har vi ju inte varit hemma så det har ju inte varit lätt att ringa på hos oss. Men jag tycker ändå att det får bli lite ordning på halloween om vi ska ha det. Traditionen är ju rolig och jag tycker inte om att vara vrång...
Nu ska jag passa på och sova. God natt!
Kommentarer
Trackback
