Chocolatefrog

Jag önskar att jag kunde skylla följande resonemang på åldern, men det kan jag inte. Jag har alltid varit sån här. I G-P's kultursidor i söndags läste jag om teaterscenen i Göteborg för våren. Bland annat visas en balettföreställning av Törnrosa på GöteborgsOperan. Men det är inte den klassiska versionen av Törnrosa, utan en där Törnrosa hamnar i koma (eller liknande) efter en jungfrusil. Häxan är en langare och så vidare. Jag har även sett Romeo och Julia på Backateatern för många år sedan där det spelades heavy metal och sköts med maskingevär. Jag gillar inte sådana tolkningar. Och jag vet att jag är skittråkig och att teatern måste återuppfinna sig själv, men varför måste det nästan vara något fult i att spela en klassiker på ett klassiskt sätt? Det lockar mig inte att se moderna tolkningar av gamla pjäser, men det får ju stå för mig.
Jag har sett flera fina pjäser av klassiskt stuk. När jag konfirmerades (dvs. för femton år sedan...) fick jag i present av min syster att gå och se Romeo och Julia som balett på GöteborgsOperan och det var jättevackert. Under gymnasietiden gjorde Teater Bopha en underbar tolkning av Illiaden och Odyssén med väldigt enkla medel som gjorde mig varm i hjärtat. Kristina från Duvemåla faller kanske inte under gamla klassiker, men var också väldigt vacker och utförd i den tidsanda som den utspelade sig i (bortsett från sångnumrena kanske).
Det tråkiga är att jag verkligen älskar att gå på teater, men jag står inte ut med mörka, dystra pjäser. Jag vill gå på teater och må bra, och då menar jag inte att det behöver vara revy eller fars eller ens lyckliga slut. Äh, jag kommer ingen vart i det jag vill säga, det är väl bara att konstatera att jag helt enkelt är en bakåtsträvare.

Jag läste i en bok en gång att det finns tre typer av människor: Den första är människor som lever i dåtiden, sådana som längtar tillbaka till en annan tid och kanske räds framtiden. Den andra är nutidsmänniskor, de lever i stunden och njuter av att finnas till här och nu och varken blickar framåt eller bakåt. Den tredje är framtidsmänniskor, personer som har så bråttom med att se framåt och planera för framtiden så de glömmer att leva i det som finns just nu.
Nu tror jag ju inte att det är fullt så enkelt att kategorisera mänskligheten, jag är iallafall en salig blandning av alla tre. Men när man är småbarnsförälder så är det nog svårt att hinna med något annat än precis just nu, även om jag nog är mer orolig för framtiden nu än vad jag var innan jag fick barn.

Såhär går det när man har för många tankar i huvudet på en dag, det blir en salig röra av dem. Jag avslutar med en Sannaanektot så det blir lite muntrare toner:

Imorse, vid frukosten:
Sanna: Mamma, var är pappa?
Jag: Han jobbar.
Sanna: Idag igen?! Han är en riktig jobb-tuta!