Hej! Här är jag!

Det blir som sagt lite sporadiskt med bloggandet nu för tiden, det går snabbare att skicka en bild då och då via mms för att visa att vi lever.
Jesper är en otroligt lätt bebis som mest sover och äter och kanske piper lite ibland om han har lite tråkigt. Han sover ganska bra på nätterna också, förutom att han gärna vill vara vaken en timma eller två runt fyratiden på morgonen. Hittills har ju det varit uthärdligt då maken har varit hemma och jag har kunnat sova en stund på morgonen eller dagen, men från och med måndag är det ju slut på det när han börjar jobba igen. Då tar också en helt annan verklighet vid, en där jag själv ska rodda två barn på dagarna, fixa måltider och ägna mig åt storasyster och även få iväg henne till dagis tre dagar i veckan, helst påklädd och ren och med frukost i magen... Jo, det kommer nog krävas lite tillvänjning där med. Måndagarna kommer ju bli särskilt långa då Sanna inte har dagis och maken inte är hemma förrän halv sju, men det kommer lösa sig det också. I gengäld har vi ju även i fortsättningen tredagarshelger då maken jobbar in sina fredagar tidigare i veckan.
Sanna är på det hela taget väldigt duktig med sin lillebror. Än så länge har hon inte riktat några aggressioner mot honom utan hon kan agera ut mot oss emellanåt, framförallt yttrar det sig i att hon inte vill gå på toaletten själv eller ta på sig sina kläder själv. Sitter jag då och ammar eller har en tid att passa kan det vara en utmaning att hålla sig lugn i det läget, men vi kommer hitta vår rytm, det är jag säker på.
På bvc-kontrollen i måndags hade Jesper gått upp till 4140 gram i vikt och växt till 53 cm, så det är ju inte konstigt att grabben sover om han växer så mycket.
Jag hade det som sagt ganska tufft att anpassa mig till livet hemma, jag lämnade nog bb lite för snabbt och var inte beredd på hormonstormen. Som tur var snappade bvc-sköterskan upp detta och jag fick tid hos psykologen på bvc snabbt som attan. Jag har nu varit där två gånger och har en gång till kvar. Mår mycket bättre och tror inte jag kommer behöva fler tider. Men hela första veckan hemma hade jag konstant ångest och mådde illa, så jag har hittills gått ner 14,6 kilo, 4,6 kg mer än vad jag gick upp under graviditeten. Även om det är den bästa bantningskur jag någonsin provat så var det lite för snabbt även för mig och jag är glad att aptiten är tillbaka. Fast det är ju trevligt att ha kunnat packa undan mammakläderna redan och återupptäcka plaggen jag lade undan för att inte få "mage" i dem.
Sanna sover hos mormor och morfar inatt och det är dags för mig att laga lite middag - lövbiff och pommes frites med pepparsås. Till efterrätt ska vi baka en paj på våra första äpplen från vårt egna lilla träd på uteplatsen. Hej så länge!

Kommentarer
Postat av: Annica

Hej hjärtat.

Skönt att läsa att du är på benen. Du ska se att när ni kommit in i vardagen så kommer det gå som en dans. Skönt att läsa att bvc snappat upp att du inte mådde okej och fixade det.

Tänker en himla massa på dig, ta vara på dig.

Krama sonen, tösabiten och dig själv.



Kram Annica

2009-09-19 @ 20:46:21
URL: http://anki72.blogg.se/
Postat av: Nettan

jag hade jättejobbigt i början att ställa om från ett barn till två, sen var jag ensam också vilket inte underlättade direkt.

Poängen är att det är en mastodont-skillnad att ändra om livet från ett barn till två (trean och fyran däremot gick av bara farten).

Låt allt sjunka in i sin egen takt. :)



Svartsjuka behöver det inte bli alls mellan syskonen,jag hade aldrig några såna problem och jag är nog lite av den åsikten att det där blir vad man gör det till. Får syskonen känna sig delaktiga och även får lite egentid med föräldrarna när bebisen sover så brukar det gå bra.



Skönt ialla fall att du hade en observant bvc-sköterska, ibland kan det nog vara skönt att bara få gå till nån och bluddra ur sig all oreda som blir med hormoner och rutinförändringar.



Ha en bäst Söndag

Kram

2009-09-20 @ 12:44:51
URL: http://witchypooscorner.blogspot.com/
Postat av: Jessica

Seth har inte heller fått det innan och både min C och min mamma kollade konstigt på mig när jag sa Ja till Seth som frågade. Jag tyckte alla som åkte såg så små ut och farten var inte hög så krockarna verkade inte vara någonfara... jag tror det är min sjukdom som ge vika på min hönsmammighet, både på positivt och negativt. Känner inte riktigt igen mig själv i mina beslut nuförtiden ;)

2009-09-21 @ 14:58:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0