Chocolatefrog

En gång, för en sisådär tio-elva år sedan, fick jag ett slag över käken som gjorde att käkleden tänjdes ut och drogs ur led så att säga. Det ledde till att jag inte kunde tugga så bra och inte öppna munnen särskilt stort. Jag var hos en käkkirurg som satte två kanyler precis där käklederna möts, ungefär uppe vid örat, och sprängde loss lederna med vatten. Det gjorde vansinnigt förbannat vidrigt ont, men efter en stund lossnade käken. Sen fick jag åka hem, somnade av alla värktabletter och när jag vaknade hade käken glidit tillbaka lite igen. Men det har ändå varit hanterbart och inte gjort ont, men jag har inte kunnat öppna munnen så stort som förut. Och så snabbspolar vi fram tills idag och finner en styck dotter på en stol vid diskbänken, knipandes och åmandes på ett väldigt igenkännligt sätt - dags att gå på toaletten. Samtidigt som jag lyfter ner henne får hon för sig att hoppa, hennes hjässa slår i min haka, och ja, käken går ur led igen. Det är inte lika illa som förra gången, jag kan röra käken rätt bra, men jag kan inte bita ihop tänderna utan att det känns som om örat ska trilla av. Det värker så hela kroppen skakar och dessutom är jag hungrig, för jag kunde knappt äta den överkokta tortellinin jag lagade till middag. Men den här gången går jag inte till någon käkkirurg. Jag tänker bara krypa ner i sängen och tycka synd om mig själv och hoppas att det går över tills imorgon. Annars blir det smoothies och soppa, och det är ju egentligen inte så dumt det heller!
(Det finns andra, roligare saker att skriva om, som utmaningar och nomineringar, men jag är inte på humör, så de får vänta tills imorgon). Godnatt!