Chocolatefrog

Och inga större förändringar. Prickiga bebisen har varit lite mer gnällig mellan varven och har väldigt lätt till tårarna, så hon mår väl inte så himla bra. Nya prickar är antagligen att vänta ikväll eller imorgon. Men ibland är hon som vanligt och idag har morfar varit här och lekt lite så jag kunde få lite andrum och rusa iväg till affären och fylla på med mjölk och bröd och sånt. Tänk att det kan vara skönt att gå och handla, även om man sätter hastighetsrekord under tiden. Glömde dock inget annat än ost och det kan jag leva utan. Men det gäller att vara noga förberedd innan och ha en lapp med sig.
Vad gäller mamman är humöret inte direkt på topp, går med gråten i halsen och vill rymma hemifrån. Det är inte så himla hemskt att vara hemma med Sanna, det är inte det, men jag saknar vuxenkontakt. Maken kommer hem vid halv åtta-åttasnåret, kanske äter en macka och lägger sig sen i soffan för att titta på fotboll där han sedan somnar. Jag förstår att han är trött, det hade jag också varit efter så långa och stressiga dagar, men hur fan tänker ett företag när de sätter sådan press på sin personal? Tänker de inte på att det finns en familj hemma som också vill ta del av  någon? Maken förstår inte min frustration, han säger bara: "Det är ju snart semester", men sist jag räknade var det fyra veckor dit och tre av dessa ska jag alltså spendera ensam med vårt barn. Det är väl en sak när hon är frisk, men nu när hon är sjuk så är vi ju jävligt begränsade i vad vi kan göra. Mår hon dessutom inte bra så kan jag ju inte göra så mycket saker här hemma som jag skulle vilja. Vet inte hur många gånger jag påbörjar något och sen kommer lillan och är ledsen och behöver kelas med ett tag. Sen är det bara att börja om. Jag vet att hemmet inte är det viktigaste, men jag måste ju göra något. Trodde aldrig att jag faktiskt skulle längta till jobbet. Och de som läser den här bloggen har väl inte missat att jag är rätt kraftigt emot skillnader i aktioner mellan könen - och så är jag gift med en karl som verkar tycka att det är mitt jobb att vara hemma med vårt sjuka barn. Är det inte bådas barn och således bådas ansvar? Argumentet om att vi förlorar mer pengar på att han ska vara hemma köper jag. Men hur ser mitt lönekuvert ut om jag är hemma två veckor med vår dotter? Det blir inte fett kan jag säga med en gång.
Usch, förlåt mitt gnäll. Jag känner mig bara så arg och ledsen och ensam just nu. Och så hör jag Sanna från vardagsrummet där hon sitter och sjunger för sina dockor: "Här dansar herr gurka boll", hennes egen, högst personliga kombination av två favoritsånger. "Här dansar herr Gurka" och "Plums sa lilla grodan boll" (eller nåt, för den sistnämnda kan jag inte, den har hon lärt sig på dagis) och kan inte låta bli att le åt min ljuvliga unge.

Och så en sista parantes, ett avsteg från min egen klagosång. Jag läste på text-tv att det kommit ett förslag i EU-parlamentet att bloggar skall kategoriseras och att författaren skall framträda i namn och bild. Tror ju inte att det lär gå igenom, men utav ren nyfikenhet: Hur skulle du kategorisera min blogg? Hur skulle jag själv göra det? Rabiat småbarnsmamma? Låtsasfeminist? Linedansande sömntuta?

Dags att gå. Hej så länge!