Chocolatefrog

Jag känner mig som en tonåring. Jag skäms så in i bomben. Hämtade min väninna vid bussen i fredags och när vi kom hem öppnade vi en flaska vin. Drack kanske ett och ett halvt glas, det fanns gott om vin kvar i flaskan när vi åkte in till stan. Tog en drink i väntan på maten, tog ytterligare en lite senare. Såg "27 dresses" och nyktrade till hjälpligt. Gav oss ut på stan för att hitta någonstans att dansa men kände oss lastgamla bland alla översminkade tonårstjejer så vi gick in på Dubliners och tog ytterligare en drink innan jag ringde min kollega som skulle köra oss hem. Var hemma runt ett och tog en kopp thé innan vi gick och lade oss. Kunde inte sova, hade frossa och mådde illa. Vid fyra blev det returmiddag och sen kunde jag sova litegrann. Vaknade vid nio, mådde fortfarande risigt, men gick ner och gjorde en kopp thé till och hämtade tidningen, tog upp den till sängen. Då vaknade väninnan och kom ut från gästrummet. Gjorde en kopp thé till henne också och vi satte oss båda i min säng och skulle läsa tidningen. Jag dåsade av till och från och fick sen rusa ut på toaletten för returthé och den ynkliga klyftan clementin jag lyckats pilla i mig. Skytteltrafik till och från badrummet hela morgonen och vid tolv kom min ängel hem. Var inte i skick för ensamtid med pigg unge, fick patetisk och ynklig ringa mamma och ödmjukt fråga om hon kunde komma över. Sen åkte väninnan hem och jag var ensam med Sanna. Vi gick upp och lade oss och stumpan somnade. Själv hade jag kramp i magen och låg mest och njöt av att ha henne hemma. Mormor kom och lillan vaknade, lycklig över att se sin älskade mommo, De lekte glatt hela eftermiddagen medan jag låg och tyckte synd om mig själv i sängen. Vid fem släpade jag mig ner och höll dem sällskap, fram mot sju kunde jag få i mig Imodium och två alvedon. Efter en stund släppte det värsta och jag kunde pilla i mig ett par smörgåskex och dricka lite thé. Morfar kom förbi och vid halv nio åkte de hem. Lillan och jag gick upp till sängen, hon somnade strax före tio och jag försökte se färdigt CSI Miami men misslyckades. Sov fantastiskt gott och gosigt tillsammans och vaknade inte förrän nio. Då kände jag mig nästan bra igen så vi gick ner och åt frukost. Lekte och gick ner och duschade. Sanna plaskade i baljan medan jag pratade i telefon och då fick jag höra henne sjunga ordentligt för första gången, både "Blinka lilla stjärna" och "Ja må han leva", mammahjärtat brast nästan av stolthet. Åkte till mormor och morfar på eftermiddagen, lekte och åt lunch. Tog en promenad upp till travet för att titta på hästarna, lillan var i sjunde himlen. Hon somnade och vi gick på promenad. Lekte ute och fick sedan middag. Lekte lite till, fick höra den fruktansvärda nyheten om Englas öde och åkte sedan och handlade. Kom hem, åt kvällsmat, gick och lade oss. Helgen till ända och stoltheten med den.

Diskuterade med mamma om lördagens pinsamma skick. Har aldrig förr blivit så sjuk av alkohol, och jag borde verkligen inte ha blivit så dålig av tre drinkar och ett och ett halvt glas vin utspritt på sex timmar, även om jag nästan aldrig dricker. Sista drinken var dock en rom och cola, något jag aldrig druckit förut, och mamma berättade att hon inte tål rom, hon får frossa och värk i kroppen... Kanske kan det vara något liknande för mig? Man kan ju iallafall hoppas att det låg lite mer bakom än bara vanlig bakfylla.

Såg lite på tv hemma hos föräldrarna idag, ramlade över ett program där föräldrar med problembarn får komma till ett hus där de övervakas dygnet runt av kameror och en psykolog. Där skall de stanna i sex dagar och få alla sina problem lösta. Jag grät nästan när jag såg det. Tre familjer befann sig i huset. Den ena hade problem med den treåriga dotterns pappighet, mamman kände sig oälskad. Deras problem verkade kunna lösa sig. Sedan fanns det en familj med en två och ett halvtårig pojke som vägrade äta mat, han ville bara ha kex, macka och kakor. Han hade en storasyster som var raka motsatsen. Intressant, tänkte jag och tittade vidare. Psykologens lösning var ett belöningssystem med klistermärken och efterrätt till den som åt sin mat och skötte sig vid bordet. Duktiga barn skulle hyllas och olydiga ignorerades. Jag mådde illa av att se dottern få glass men inte sonen, och efter maten skulle alla gå fram till väggen där belöningslapparna satt. Stackars barn. Jag trodde att jag skulle lära mig något, men jag såg bara smärta och ångest hos ett barn som blev antingen pressad eller ignorerad.
Den tredje familjen bestod av en ensamstående mamma och en treårig son, där sonen hade ständiga vredesutbrott, ville sova hos mamman och som hade napp. Det första mamman fick göra var att ta bort nappen och ignorera pojken när han var ledsen och ville kramas. Sen skulle han sova med hjälp av en skrikmetod och utan napp, båda på en gång. Det lyckades visserligen efter en stund, men sen kunde jag inte titta mera utan stängde av tv:n.
Jag förstår att föräldrar blir desperata när de är fast i ett beteende de inte kan bryta. Gud vet att jag funderat själv ibland på om jag gör rätt eller fel. Men i min värld tröstar man ett ledset barn och kopplar inte mat till stress och orättvisa. Vem vet, jag kanske har fel. Men så länge det går emot min instinkt så gör jag det inte.

Slutligen tänker jag på Englas familj och på vad den stackars flickan fick genomlida sina sista timmar i livet. Jag hoppas att rättssystemet äntligen inser att man måste ta ansvar för sina handlingar med vård och kännbara straff och att man inte kan fortsätta att släppa ut individer i samhället som har uppenbara problem.