Jag har tvivel
Någon norm har aldrig passat mig, jag har försökt men hela mitt sinne strävar emot och till slut har jag gett upp och lyssnat på mig själv istället för alla skall och måsten. Som sömn till exempel. Vi har provat skrikmetoder och femminutersmetoder och egna metoder men vi har gett upp efter två nätter för att vi inte har orkat, För mig har det känts fel och jag tror att maken gått på hur jag känner det. Således samsover vi och jag har varit jättenöjd med det arrangemanget. Jag sover bättre, jag tror att Sanna gör det med och jag hoppas att maken gör det. Men i helgen smög maken in kommentaren: Hon kommer aldrig vilja sova i sitt egna rum om hon får fortsätta att sova hos oss. Jag håller inte med om det, men jag tror ju också att det kanske kommer ta längre tid för henne att göra det än för andra barn. Sedan har han inte sagt något mer om det, och jag drar mig för att fråga. Jag vet inte om jag orkar ta ytterligare en kamp om sömn, särskilt inte nu när hon är mitt emellan att förstå och att gå på instinkt.
Sedan har vi maten, det är här jag lider mest, för Sanna äter inte gärna på dagis. Jag frågar visserligen oftast själv om hon har ätit, men ibland tar fröknarna också upp det, och oftast har hon ju inte ätit. Igår åt hon sex makaroner till exempel. Jag tar det jättepersonligt och känner mig som en usel mamma. Jag har aldrig tvingat henne att äta saker, och visst har hon samma smak som sin far, det har hon. Borde jag vara hårdare? Inte låta henne gå från bordet när hon inte ätit upp? Tvinga henne att äta grönsaker och frukt? Jag tror ju inte på det egentligen, men tänk om jag gör fel som inte är tuffare? Jag har alltid hoppats att hon ska upptäcka sådant själv och vilja ha för egen maskin. Men när hon inte äter på dagis och hon är petig med vad hon vill ha hemma så börjar jag undra. Maken skyller gärna på amningen och jag skyller kanske på honom för att han också är petig med maten. Amningen vet jag sticker i ögonen på folk, men jämfört med för några månader sedan så ammar jag väldigt lite, bara på kvällen och natten och ibland när vi sover middag tillsammans. Jag tvivlar på att det jag har är så himla mättande.
Jag har ju saker som jag är tuffare med själv. Tandborstning, kläder, hygien, inte slåss etc är jag stenhård med. Man kan väl säga att jag väljer mina strider. Men just nu undrar jag om jag är bestämd med fel saker. Tänk om jag redan har förstört henne?
Jag önskar att det här föräldrajobbet kom med en personlig coach...
Åh, jag förstår hur du känner. Här samsover vi också och petar i maten. Du är en underbar mamma och det där med amningen. Jag blir så arg. Jag önskar av hela min själ att jag ska kunna amma. I helgen kom min svägerska hem hit. Hon hade slutat amma i torsdags. Ammningen hade funkat fint men hon tyckte han ville ha för ofta på dagen. Här hemma skrek han efter bröstet, man hörde att det var ett riktigt abstinensskrik. Jätte hemsk att höra och jag gråter i mitt hjärta. Detta medan jag sitter där med lillfia som ratar bröstet när jag inget hellre vill än amma.
Kolla på min pojk, han är tunn som en pinne och petar i maten. Och inte beror det på amming iaf.
Det där med sova i eget rum har kommit upp på tapetern här också. Men jag säger som en klok Jenny sa en gång "Vilket djur lägger sitt barn under ett träd för att sova och sen går till ett annat för att sova själv"
Vännen...
För det första: Du är en BRA mamma, Gumman kunde inte ha en bättre.
För det andra: Lita på din magkänsla när det gäller sömn, amning etc...(vi sover tillsammans med Robin och Ronja kommer oftast men har en madrass på golvet och jag ammar fisen oxå)
Mina barn har inte tagit skada av att blivit ammade länge, sovit länge i vår säng och petat i maten, vissa av mina gör det fortfarande...
Kram till en underbar tjej och en kanonmamma
Nummer ett: Stopp, stopp, lägg ner! Du är en toppenmamma. Så är det bara.
Nummer två: Om det var amning som gjorde barn ointresserade av att äta skulle jag ha haft en som var ointresserad här också. Och det har han aldrig varit. (Fast han är lite skeptisk mot just min matlagning. Precis som sin far. Men det är nog rätt sunt ;) .)
Men allvarligt, jag kan nog inte fatta riktigt hur jobbigt det måste vara med ett barn som inte gärna äter, men jag vet ju att det är min som är undantaget snarare än regeln. Och at det brukar släppa av sig själv förr eller senare, men det är ju ingen tröst just nu...
Men jag finns här och om du vill bolla lite om maten så säg bara till.
Jag tror på dig i alla fall :)
Men nu måste jag sova, så kram och godnatt från oss.
Hoppas det känns bättre redan.
Du är inte alls en dålig mamma, jag känner dig inte och har precis halkat in här men bara att du funderar över saken säger mig att du bryr dig och då är du ingen dålig mamma! Nu kanske det blir lite långt...
När det gäller sömnen så har vi haft det precis som ni. Ellen vägrade somna när hon var liten och sov dåligt på nätterna, vi försökte med alla sorters metoder men inget fungerade. Hon sov i vår säng tills hon var nästan två år, då fick jag för mig att nu är det dags att prova, jag testade och DET FUNGERADE UTAN PROBLEM att få henne att somna i sitt eget rum. Sedan kom hon visserligen in till oss rätt tidigt på nätterna och sov vidare hos oss men hon somnade i alla fall i sin säng ;-) För ett år sedan hade detta fungerat i 8-9 månader men så bröt hon benet och började sova hos oss igen eftersom hon hade så ont på nätterna, vi ville inte springa fram och tillbaka och hon kunde ju inte gå. Sedan fick vi ett till barn i somras och det kändes fel att kasta ut Ellen från vår säng då, bebisen fick ju sova i vårt rum fast i egen säng, så hon blev kvar igen... Nu har vi precis börjat få båda barnen att sova i sina egna rum igen men Ellen fyller fyra i augusti och hon har alltså sovit hos oss i nästan tre år sammanlagt. MEN jag tror bara att hon behövt lite extra närhet, nu sover hon ju hela nätter i sin säng ibland.
När det gäller maten så är Ellen också petig, vägrar grönsaker, eller hon vägrar dom om de är i maten, får hon äta dem råa när jag står och lagar maten går de i. Ibland äter hon som en häst, ibland äter hon inget alls och när det gäller frukost så äter hon pålägget, en tugga av själva mackan plus en sked fil eller något, uselt alltså.
Ellen har alltså alltid sovit dåligt och är petig med maten, Maya har alltid sovit som en gudinna och äter i princip vad jag än ställer fram åt henne. Av detta drar jag slutsatsen att barn är olika och behöver olika saker så fortsätt du göra det som känns rätt för er ;-)
Jag kan trösta dig (och maken) med att vår nioåring sov hos oss (mig) varje natt tills hans lillasyster kom till världen när han var 4 ½ år...Sedan var det en övergångsperiod med lite hit och dit, fram och tillbaka med nattvandrande familj mellan husets alla sängar för både stor och liten för att få en human plats och ungefär ett år senare sov han, och sover själv i sin egen säng. Många tårar och gnisslande tänder har det varit men som tröst nr 2 kan sägas att det är ytterst få femtonåringar som vill sova hos sina föräldrar ;)
Tröst tre är att vår yngsta äter hur uselt som helst men hon har inte fått skörbjugg än. Och det är ju positivt *torrt*
Du är inte ensam, så lägg bort de där skuldkänslorna och sträck på dig som världens bästa mamma till ditt lilla troll :)!!
