Post-Ullared-syndrom

Så åkte vi till Ullared och Ge-Kå's ändå, och som vanligt blev bilen så full att vi knappt fick plats. Och ändå fick vi inte köpt någon stol till Sanna, de var för låga. Och jag kan inte för mitt liv begripa vad vi köpte som tog sån plats! För egen del erkänner jag mig skyldig till en halvlång svart jacka, en väska och ett par vantar. Min sämre hälft dock, jisses i min lilla låda vad han shoppade loss! Ett regnställ, en vinterjacka, massor av kalsonger, t-shirts, och tröjor, både till sig och till brorsan i födelsedagspresent. Det var ta mig tusan en hel kundvagn med bara hans kläder. Och jag provade och provade i armbågsdjungeln som var damavdelningen, men det ville sig inte riktigt. Det var rätt mycket folk, men damavdelningen var nog värst. Till Sanna köpte vi en vinterjacka med matchande byxor, samt några tröjor och byxor, strumpor och strumpbyxor. Sen köpte vi också ett gäng julklappar till Sanna samt födelsedagspresenter till kompisarnas son som fyller år nästa vecka, min systerson som fyller om en månad och till svägerskans fästman som fyller om två månader. Så den skörden får vi vara nöjda med. Vi lyckades även baxa in en spjälsängsmadrass och kudde till Claudia, vars säng återigen råkat ut för den familjens katter. Så till sist blev det också en packe ljus, lite shampo, tandborstar, kattmat in absurdum och sånt krafs. Summa sumarum, smällfull bil och dagen-efter bakfyllan med att packa upp och sortera eländet. Men roligt är det alltid.
Vi gjorde dock inte som mängder av andra föräldrar, vi släpade inte med oss vårt barn till butiken. Det gräts och gnälldes till höger och vänster, med högirriterade föräldrar som följd. Jag tycker synd om hela familjerna i det läget. Men alla har väl inte morföräldrar som gladeligen passar sitt barnbarn några timmar nere i husvagnen. Hon hade levt rövare non stop med undantag för en halvtimmes lur. Sen var det full rulle igen.

Idag har lilla familjen således botat sin Ullared-bakfylla. Mamman har även varit och handlat och skruvat på ett nytt duschmunstycke och stekt pannbiff på 800 gram köttfärs och - håll i er nu - varit ute och sprungit. Japp, jag snörade på mig löpardojorna och tog ett litet varv runt området. Och jag sprang precis hela tiden! Visst, det var ingen lång runda men jag kände ett desperat behov av att röra på mig så det var jätteskönt. Jag har även packat över plånbok och nycklar och såna grejor till min nya väska. Jag gjorde även något förståndigt nere på Ge-Kå's, jag köpte ett kit med fem eller sex snobben-necessärer i olika storlekar. Så i en sådan av mellanstorlek packade jag ned cerat, tamponger, fickspegel, värktabletter osv. Därmed ligger allt samlat på ett ställe och behöver inte skramla runt på botten av väskan. Det måste väl vara minst ett halvt dussin vuxenpoäng på det?

Imorgon börjar familjens nya liv. Och då menar jag nytt liv i form av grönsaker och motion, utan som småbarnsfamilj utan barnomsorg och med pusslande vardag. Jag och Sanna ska börja morgonen med att gasa ut till Torslanda för lämning på dagis farmor och farfar och sen susar mamman vidare till Mölndal för en packad arbetsdag. Kvart i fyra har jag tid hos sjukgymnasten och ca fyrtio minuter senare ska jag försöka trassla mig igenom tunneln för att komma hem. Där kommer jag och maken mötas  i dörren och dela en snabb puss innan vi byter bilar. Maken åker ut till Torslanda för att hämta hem barnet och mamman åker tillbaka till Mölndal för att dansa en liten stund. Tisdagen blir lugnare, då börjar jag inte förrän halv tre, så maken får sluta halv två för att hinna hem från Stenungsund. Återigen en snabb puss i dörren då mamman åker till jobbet. På onsdagen får pappan jobba ikapp de timmar han missar genom att åka hem tidigare på tisdagar och torsdagar, så han kommer nog inte hem förrän vid sju. Torsdagen upprepar vi tisdagens procedur och på fredagen upprepar vi måndagen, med justeringen att jag hämtar barnet innan jag åker hem igen. Kanske vi hinner prata lite med varandra på fredagskvällen innan vi däckar i soffan medan vi pysslar om våra blödande magsår. Usch, det känns inte bra det här. Visst, jag får mycket tid med Sanna fortfarande, även om jag missar tre läggningar. Det är värre för maken som knappt kommer få träffa henne alls. Familjeliv får vi ha på lördag och söndag. Jag tror jag ska maila en länk till den här bloggen till politikerna i SDN Backa. Nej, det kommer jag inte göra, men det känns lite stressande. Jag tänker att det kanske blir bättre när jag hittar ett nytt jobb, men det är ju ingen större idé att skaffa nytt jobb innan det löst sig med barnomsorgen. Jag är väldigt kluven till att fortsätta med dansen, det är ju faktiskt en stund vi skulle kunna ha tillsammans alla tre, men samtidigt tror jag att jag måste ha en egen hobby, dels för motionen, men också för det sociala livet och för att få ha en stund då jag inte kan tänka på något annat än mina steg. Vi får helt enkelt testa ett tag innan vi dömer ut arrangemanget.

Innan jag knyter mig måste jag berätta om en present vi köpte till Sanna som vi inte undanhöll tills jul. Vi köpte en dock-sulky. Och som hon älskar denna sulky. Hon har stoppat i sin stora nalle i den och ingen annan får köra den. Hon har haft flera raseriutbrott på sin far idag när han har sprungit iväg med den bara för att retas. Jag gick upp och hämtade hennes gamla fleecefilt och lade i vagnen. En stund senare hade hon lagt filten över hela nallen och dragit upp den över ansiktet. Sen körde hon fram vagnen till mig och pekade på nallen och sa: nana. Det kunde inte bli mer tydligt att nallen sov middag. Det är roligt när hon uppskattar en leksak så mycket och vi är glada att vi inte sparade den till jul. Förhoppningsvis fortsätter hon att leka med den hela hösten.

Nu ska jag sova. God natt!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0