Jag gillar inte inskolning...
Igår kom vi när det var samling och jag tog Sanna med mig och hade henne i knät på golvet. Sen var jag med henne och lekte, tittade på leksakerna och målade lite. Idag satt jag bara med på golvet en liten stund, sen fick jag gå och sätta mig i soffan och inte agera med henne. Och det är ju så det ska vara, men det skär i mitt hjärta när hon tar mig i handen och bara tittar mig i ögonen. Utan ett ord bönfaller hon mig att få komma upp i knät eller att vi ska gå någon annanstans. Och jag måste agera tvärt emot som jag alltid gjort med henne, istället för att prata, trösta, ta upp i knät, så ska jag i princip ignorera henne. Jag vet, men jag tycker det är svårt. Det är klart att hon aldrig lär sig att leka med de andra barnen, vända sig till sin fröken eller ta fram leksaker om jag finns där hos henne hela tiden. Men jag önskar av hela mitt hjärta att det var maken som tog den här biten, för hon ser ju på mig att jag är ledsen. Men det är det här med att hon gråter hemma som bekymrar mig mest. Vad är det hon reagerar på? Vad gör jag för fel? Ikväll passar farmor och farfar henne hemma hos oss för maken ska på match, men hon grät i stort sett en halvtimme i sträck när hon vaknat och farmor var där, trots att jag var hemma. Och när jag till sist var tvungen att gå så grät hon som hon inte gjort sen hon var en månad gammal och hade kolik. Vad ska jag göra?
Hej gumman!
Det var längesen jag skrev något i din blogg men kände att det var läge nu. Du ska veta att du definitivt inte är ensam om att ha det som du har det med inskolningen, jag vet av erfarenhet att det ÄR jobbigt och jag tycker det varit pest varje gång. Men jag vet oxå att det går över, det är nytt och lite läskigt det som händer. Robin var likadan i början, han skulle vara med mig hela tiden och när vi kom hem släppte han mig inte ur sikte, grät som besatt om jag var tvungen att gå någonstans och han var hemma med pappa.
Nu är det mycket lugnare och jag har en liten kille som gillar sitt dagis.
Så vännen, summan av kardemumman är att det får ta sin tid och jag tror ni behöver vara lite ledsna båda två, för det är en stor omställning.
Kram en väldigt sliten Annica
Vad tråkigt att inskolningen känns så tung. Seth va ju "lätt" att skola in men jag va ledsen ändå. Han brydde sig inte om mig alls o ville bara leka med fröken o alla leksaker som fanns.
Jag kan därför inte ens i min vildaste fantasi tänka mig hur ledsen jag hade varit om han INTE hade trivs på skolan... så jag förstår att det känns jobbigt för dig. Men det där med att gråta hemma... du tror inte det kan bero på att hon är utmattad av alla nya intyck? Hoppas att det snart känns bättre för er! *kram*
Jag tror att hon gråter för att det är en förändring och mycket intryck. Och så är du extra känslig också, av samma skäl. Håll ut, det kommer att bli bättre!
